Téo

Avfärden

"Du kan inte bara ge dig av, Kub! Du är en del av oss nu. De kommer aldrig acceptera dig igen i länderna och det vet du."

Kub satte på sig sin lagade uniform som Freyja hade sytt första dagen han kom hit. Han insåg att han hade varit här för länge nu och behövde ta sig tillbaka. Han tänkte inte låta sitt verk gå till spillo.

Han vände sig mot Freyja, hans ögon glänste grönt.

"Jag måste tillbaka och det vet du. Mitt verk var nästan färdigt. Jag hade blivit klar om inte dessa förbaskade byråkrater hade slängt ut mig från skolan. Jag tänker bege mig tillbaka för att ta tillbaka det jag lagt ner så mycket tid på. Självklart kommer de inte acceptera mig, men det planerar jag inte att de ska göra. Jag tänker smyga in i länderna och utföra mitt arbete i hemlighet. Lyckas jag, kommer de inte ha något annat val än att acceptera mig."

Han ritade ett magiskt tecken med fingrarna som gav en blå glans i luften. Han skapade en illusion som förändrade hans uniform till en lång läderkappa med luva.

Freyja hade en orolig blick i sina ögon. Hon förstod att hon inte kunde övertala Kub att stanna. De båda gick ut ur hyddan där Gunder stod och väntade på dem. Utan att säga ett ord bröt Gunder av en gren från sin tjocka stav och gav den till Kub. En bra vandringspinne, men han kunde också känna naturens kraft inuti.

"Kub är alltid välkommen tillbaka," sa Gunder och tittade på honom med sorgsna ögon. Kub visste att han skulle bli saknad, men Freyja och Gunder var de enda som visste om att han skulle bege sig. Utan att säga ett enda ord till begav han sig ut i vildmarken. Kanske var han dålig på att säga hejdå, eller så ville han bara undvika att tänka på att han skulle sakna dem också. Han tänkte på länderna där han en gång kom ifrån. Hans mål var simpelt: infiltrera landet och fortsätta sina studier för att bota ålderdomen. Han vände sig om en sista gång för att se tillbaka på skogsfolket som hade tagit in honom. Han vinkade mot Freyja och Gunder som stod intill varandra och tittade på honom. De båda vinkade och Gunder höll upp sin stav mot himlen och skapade ett vitt ljus som sköt förbi Kub in i skogen. Han visste att Gunder visade honom vägen till de vita träden för att inte bli vilsen i vildmarken. Han behövde bara hitta ett vitt träd för att kunna ta sig ur vildmarken. Resan skulle vara ganska så enkel; han skulle hålla sig utom räckhåll från monster, kannibaler och andra odjur i vildmarken, men om han behövde skulle han försvara sig med sin magi.

Han tog sig fram bland mossa och stenar. Solen höll på att gå upp och mörkret lättade. Det vita ljuset som guidade honom blev allt blekare och genomskinligare ju längre han kom på sin väg. Men han såg trädet på distans. Vandringspinnen kom till hjälp när han behövde gå på ostadiga stenar bland mossan. Väl framme vid trädet lade han sin hand på det ståtliga vita gamla trädet som stod ut från resten av dem. Han blundade och visualiserade sitt mål: vägen tillbaka där han en gång kom ifrån. Vägen uppenbarade sig för honom som om han blivit besatt av en av naturens andar. Han såg framför sig vägen genom alla dessa tjocka träd, buskar och förbi djur, ut ur vildmarken till första byn. Han såg skylten utanför byn där det stod "Välkommen till Torrskogen." Han släppte handen från trädet och fick tillbaka sitt förstånd. Någon märklig energi vände hans kropp åt rätt riktning och han började sedan gå framåt. Utan att ens tveka litade han på denna mystiska kraft. Runtomkring sig hörde han prasslande från olika djur, rådjur, skogsharar som sprang förbi. Hans hörsel kändes övernaturlig och han kunde höra en pinne brytas på väldigt långt avstånd. Men något annat förföljde honom. Han hörde odjuret smyga omkring honom som om det väntade på rätt tid att slå till.

Väl framme vid ett tjockt buskage hörde han morrande. På andra sidan var en blodsvarg som kalasade på ett halvuppätet rådjur. Blodsvargen var den mest aggressiva arten av varg med svart päls och blodröda käftar. Vargen stod bakåtlutat över rådjuret medan den betraktade Kub bakom busken. Vinden blåste i andra riktningen, så vargen måste ha blivit överraskad, tänkte Kub. Han backade försiktigt ut ur busken och bakåt i riktningen han kom. Odjuret som förföljde honom verkade vara försiktigare; han kunde inte höra det längre. Kub höll sig på tårna medan han skannade av varje hörn i skogen.