Téo

Nea

Gideon stod vid fönstret och tittade ner mot vägen som löpte mellan huset och hamnen. Rummet de befann sig i var litet, med två sängar och ett litet fönster som gav en vacker utsikt över havet och hamnen. Han såg orolig ut och bet på naglarna. Téo förstod att deras situation var allvarlig och kände sig hjälplös, som om det inte fanns något han kunde göra för att hjälpa. Han satt tyst på sängen och såg med oro på Gideon, som inte släppte blicken från vägen.

"Vad ska vi göra?" mumlade Gideon för sig själv och stirrade fortfarande ut genom fönstret. "Vad ska vi göra... Det här är illa. Vi får nog ge upp tanken på att sälja varorna. Det är inte värt att riskera allt mitt i detta kaos. Vi får ligga lågt ett tag."

Plötsligt bröts tystnaden av att någon bankade på dörren. De båda ryckte till av ljudet, och Gideon signalerade till Téo att vara tyst.

"Jag ska försöka göra något. Om du får chansen – spring för ditt liv, och titta inte tillbaka," viskade han medan han sakta smög sig mot dörren. Téo kände hur en nervös klump vred sig i magen. Skulle han verkligen tvingas lämna sin bror? Han skulle aldrig klara sig själv där ute.

Gideon ställde sig vid dörren, redo att öppna. Han kastade en snabb blick på sin bror och pekade att han skulle hålla sig nära, för att kunna smita ut om det blev nödvändigt.

"Det är jag, Nea! Öppna!" hördes en välbekant röst utifrån.

De andades båda ut av lättnad, och Gideon öppnade dörren snabbt. In klev Nea, klädd i en vit läderkappa med huvan uppdragen för att dölja sig. Hon tog av sig huvan och lät sitt ljusröda hår falla ner över axlarna innan hon satte sig på Gideons säng.

"De har tagit honom. Han har tagit honom," sa hon med sorg i rösten.

Gideon gick tillbaka till fönstret för att hålla utkik.

"Tog vem?" frågade Téo.

"Henry. De har honom, och om vi inte gör något snart kommer han att dö! Vi måste agera, Gideon! Vi måste samla alla i Gillen och slå tillbaka. Han är fångad i palatset nere vid Torggatan. Om vi kräver att de släpper honom kanske... kanske..." Hon såg på Gideon med sorgsna ögon.

"Det är meningslöst, Nea. Vad kämpar vi för egentligen?" Gideon började bita på naglarna igen medan han stirrade ut på vägen.

"Vi kan inte låta alla som dog igår ha offrat sig förgäves, Gideon. Vi svor en ed att skydda varandra."

"Jag kan inte slåss, Nea. Jag har min bror att beskydda."

Nea reste sig upp, med tårar i ögonen. "Ska du bara låta Henry dö? Att hängas på torget framför alla? Han är din vän, Gideon!"

"Jag måste skydda min lillebror, Nea. Vad vill du att jag ska göra? Ta med honom ut i krig?"

"Om du inte tänker hjälpa mig, så får jag klara det själv," sa hon och torkade bort tårarna. Hon kastade en arg blick på Gideon, men han vägrade att släppa vägen med blicken.

Nea öppnade dörren, och innan hon stängde den sa hon...

"Henry hade gjort det för oss alla. Jag tänker inte gömma mig." Dörren stängdes, och rummet föll återigen i tystnad. Gideon satte sig på golvet mot väggen och dolde ansiktet i händerna. Téo satt stilla på sängen, väntande på att Gideon skulle komma på någon plan, men han sa inget.

"En ed är en ed," bröt Gideon till slut tystnaden med. "Jag måste ut i strid, Téo. Räkna inte med att jag kommer tillbaka." Han tog ner händerna från ansiktet; tårar glänste i ögonen. "Vi packar ner saker du behöver för din resa. Jag skickar hem dig, Téo."