Téo

Överlevnad

Kub öppnade ögonen. Han såg himlen och märkte att han rörde sig trots att han låg ner. "Pappa, han har vaknat!" ropade en pojke. Kub tittade omkring sig. Han låg i en trävagn. Vagnen stannade, och en pojke stod bredvid och stirrade fascinerat på honom.

"Jadu, må jag säga," sa en man med en konstig dialekt som Kub aldrig hade hört förut. "Vi hittade dig vid utkanten av skogen. Min pojke sa att han hörde smällar som om någon sköt en kanon mitt i natten. Precis efter det gick jag ut för att lyssna. Jag trodde först det var något odjur i trakten. Konstiga ljus såg jag strax efter. Men tamefan, det small till högre än om blixten slog ner. Jag kunde bara ana onåd."

Mannen kom in i Kubs synfält, och han såg en man med stråhatt och solbränd hy.

"Vad pratar du om? Var är jag?" frågade Kub.

"Det gnistrade om din kropp när vi fann dig. Helt livlös. Jag trodde solen själv hade skapat dig där och då på plats. Blodig var du också. Vi behöver ta dig till min stuga här bort."

Kub försökte lyfta sin kropp men lyckades bara få upp sin arm. Överarmen dinglade och flög fram och tillbaka som en fisk tills Kub insåg att den var bruten.

"Rör dig inte för mycket, men vad jag kunde se när jag lyfte dig ombord på vagnen... dina ben och armar är brutna. Du ser för jävlig ut, men vi ska försöka lappa ihop dig. Vad som orsakade detta är nog bara månen som kan besvara. Ligg still nu, så ska jag fortsätta dra dig. Oliver, håll ett öga på honom; vi vill inte att han ramlar av igen."

"Ramlar av igen?" tänkte Kub, och insåg leran på sina kläder. Illusionen han hade kastat var borta, och hans svarta uniform fick honom att sticka ut som ett äpple bland bananer.

Vagnen började rulla igen och Kub stirrade upp mot himlen. Han undrade verkligen vad som hade hänt. Det sista han mindes var stentrollen. Hur kunde han ha hamnat här helt plötsligt?

"Du är en sådan där magiker va? Inom militären? Vi här i trakterna har länge bett om skydd från odjuren. Äntligen gör kungen något åt dessa omänskliga djur. De har både dödat fåren och korna, och vår stackars hund tog de också en natt. Din uniform ska vi se till att tvätta. Var du själv? För vi hittade ingen annan, bara dig som låg där. De flesta av oss brukar inte gå nära skogen, minst sagt inte på natten. Men Oliver sa att han hade sett gamarna cirkulera. Så vi tog en närmare titt för att se. Ibland hittar man de konstigaste skapelserna man sett, så vi var tacksamma att det inte var en hårlös best som låg död där utan en människa. Ja, det är vi tacksamma för. Inte för att jag gillar bestar, utan för att de stinker för jävligt och ser förjävliga ut. Vad var ditt namn förresten? Mitt namn är John."

"Kub... Mitt namn är Kub."

"Ja, han verkar inte ha hjärnskakning eller hjärnblödning. Sist Oliver ramlade från ett träd slog han i huvudet så hårt att han hade svårt att komma ihåg sitt namn. Pojken skrämde livet ur mig. Men tack vare solen så läker alla sår. Vi börjar närma oss. Oliver, spring till frugan och be henne värma upp vatten. Vi behöver tvätta såren innan herr Kub här får feber." Pojken tog fart och började springa före. Kub försökte lyfta huvudet för att se men kunde inte få någon bra blick över kanten av vagnen.

"Så där ja, lägg upp honom på träbänken." Frugan var en stark kvinna som vände upp och ner på Kub för att inspektera såren och brutna ben.

"Ja, det är ett mirakel att den här mannen lever," sa hon.

"Mjaa, du skulle sett honom där han låg. Helt förjävligt, jag var nästan säker på att stackaren var död. Ändå såg vi hans tunga andningar."

De båda tvättade Kubs sår med varma trasor och bandagerade honom med trasor de hade till hands. Armar och ben lades om med pinnar som Oliver hämtat för att få benen att läka rakt. Frugan, som Kub nu fått veta hette Mia, hade lagat en gryta som de alla åt av. John hjälpte Kub med att ge honom grytan. Konstigt nog hade han inte känt någon smärta sedan han återfått medvetandet.

"Ja, vi kan tyvärr inte göra något åt smärtan," sa Mia medan hon blötte mer varma trasor i en balja bredvid Kub.

"Det gör faktiskt inte ont," sa Kub. Både Mia och John stannade till och stirrade på honom med chockerade blickar. John gick fram till Kub och lade handen på hans axel.

"Det finns kloster som tar hand om såna som dig. Du kommer nog aldrig kunna gå igen, Kub."

"Men jag känner ju din hand på min axel."

"Phew, jag trodde det var över för dig. Att leva som en fattig man i kloster är inget kul, kan jag tänka mig."

"Nå, du har inte berättat vad som hände?" frågade Mia och bytte ut en blodig trasa från hans kropp.

"Jag minns inte," sa Kub, som inte ville avslöja att han faktiskt var en kriminell och bannlyst från länderna.

"Ditt minne kommer nog tillbaka till dig," sa Mia och log lätt mot Kub.

"Mia och jag väntar vårt andra barn. Hon ska föda nästa fullmåne. Vi hoppas att det blir en liten flicka." John tittade på Mia, och de båda log mot varandra.

Kub kände sig återigen tacksam över att ha hamnat hos människor som hjälpte honom. Om de inte hade hittat honom, kanske han hade varit död nu. Kubs ögon kändes tunga, och han blundade. Allt blev svart.

"Jag tror han har glömt," sa en blå skugga som närmade sig.

"Såklart har han glömt," sa den rödklädda kvinnan med rött hår. "Men han kommer snart komma ihåg. Hans minnen verkar komma tillbaka sakta. Det tog honom väldigt lång tid, dock."

"Vi existerar ju så länge i hans drömmar," sa den blå skuggan. En man med mörkt hår, blå ögon och en blå uniform med silverknappar steg fram framför Kub.

"Glöm inte. Glöm inte ditt mål, Kub," sa han.

"Ta det lugnt. Han glömmer inte. Han vet, han minns mitt namn. Säg det, Kub."

Hans ögon glänste av grönt.

"Nitr."

Kvinnan log.

"Låt oss inte slösa mer tid," sa den blåklädde mannen medan han gav kvinnan en frustrerad blick. Han närmade sig och lade sin hand på Kubs axel. Kub kände hur hans kropp blev varm.

"När du vaknar kommer du vara som ny. Nu, glöm inte vad vårt uppdrag var, Kub. Inte det där tramset du håller på med i länderna, eller vad ni människor kallar det. Lyssna här, Kub..."

Han hann inte säga mycket innan kvinnan avbröt honom.

"Du pressar honom för mycket. Låt det komma naturligt till honom, annars kommer all den här stressen bara få honom att glömma mer."

Mannen svarade inte utan fortsatte prata till Kub.

"Kub, gör det du måste, men försök komma ihåg. Jag gav dig en bit av mina krafter, men var försiktig. Vi vill inte behöva rädda dig igen." Mannen såg irriterad ut och suckade lätt. Han knäppte med fingrarna.

Kub vaknade upp på träbänken. Det var mörkt, och det verkade ha blivit natt. Vad var det där för dröm han hade? Han kliade sig i huvudet och satte sig upp. Han insåg sedan att han hade fått tillbaka sin förmåga att röra sig. Hans armar såg helt okej ut, och han kunde röra dem utan problem. Han försökte ställa sig upp. Han tog några försiktiga steg för att kolla om benen också hade läkt. Helt otroligt, tänkte han. Han tog på sig sin uniform som Mia hade tvättat och smög iväg under natten. Oförskämt, men lika bra så, tänkte han. Han ville trots allt inte blanda in dem i den här röran.