Mitt rop på hjälp ~

Kapitel 3

Hej läsare! Har inte så många men men. Tänkte visa bilder på karaktärena i nästa kapitel. Har inte riktigt bestämt mig än vem som ska vara Lillys karaktär men men.

Här får ni tredje kapitlet!

***

Brian har inte ringt på tre dagar. Han fick mitt nummer men jag fick inte hans. Jag har väntat dessa dagar på att han ska ringa eller smsa. Han kanske har glömt av mig? Eller så har han inte haft tid, vad vet jag?

Det plingar till i mobilen. Ivrigt kollar jag om det var Brian jag fick ett sms av men nej. Det var oscar.

Kan jag komma till dig?

Skrev han och jag hade lusten att skriva nej men behöver verkligen prata med han. Så jag skriver ett ja.

Jag får vänta ungefär en kvart innan det knackar på dörren. Mamma öppnar och säger att han ska gå upp på mitt rum. För här sitter jag. Ensam.

Dörren öppnas och där ser jag Oscar med ett leende på läpparna.

"Hej" ler han och han kramar om mig. Han doftar rakvatten. Den doften jag älskar på han.

Jag glömmer svara han och ler istället.

"Vad var det som var så viktigt igår?" Frågar han lungt. Jag ser att han verkligen bryr sig. Jag ser det i hans kristall blåa ögon. Dem glittrar som solen. Men ändå vill han inte synas med mig. Det måste få ett stopp.

"Det var inget speciellt längre" säger jag och tittar bort. Jag är sur på han men det är svårt att dölja det när han är så vacker och underbar.

"Igår verkade det ju viktigt" hans leende försvinner och han förstår nog  att jag är lite småsur på han.

"Oscar igår var igår, igår är inte idag så nej det är inget, skitsamma, du hade inte tid igår" jag suckar och sedan fortsätter. "Du sa att du skulle ringa tillbaka på kvällen" jag kollar ner och är besviken på han.

"Förlåt, jag glömde av. Jag var med en tjej igår och vi hade kul så jag glömde av. Förlåt mig Lilly" han lägger sin han på min axel och ber om förlåtelse. Vad ska jag säga?

"Jaja" säger jag bara och rycker undan min axel. Jag orkar inte med hans lekar längre. Att vi ska vara spök kompisar eller vad vi är. Det sårar mig men han förstår inte det. Men jag vågar inte säga till han vad jag känner.

"Vadå är du fortfarande sur? Får jag inte vara med andra tjejer eller vadå? Är du avundsjuk?" Det ordet får mig att titta upp mot han. Hans röst är kaxig när han säger det och jag vill inte göra honom på dåligt humör. Är jag avundsjuk? Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det.

"Nej jag är inte avundsjuk. Det är en annan sak" ljuger jag och vet inte vad jag ska säga.

Han suckar och reser sig upp. Hoppas han ska gå. Jag orkar inte med han.

"Jag ska träffa Lucas nu iallfall, ring om det är nått" han ger mig inte ens en kram. Han står en stund vid dörren och väntar på svar.

"Om du ens kan svara" dem orden kom spottande ut från min mun. Jag är chockad att jag ens sa något sådant. Jag tittar mot Oscar och han ser förvånade på mig. Jag visade mig stark där kom jag på och flinade sedan mot honom.

"Du har verkligen förändrats" det är de sista han säger innan han går ut. Jag hör stegen i trappan.

Förändrats? Det är det jag vill, jag vill bli en ny person. Inte en fis som blir mobbad och skadar sig själv.