Mitt rop på hjälp ~

Kapitel 16

Det var ett tag sen ja! Har tänkte lite på hur jag ska sluta denna boken, och detta är det sista kapitlet på hela boken!Hoppas ni har gillat den och förlåt för alla ups and downs när jag har slutat hela tiden, det är så svårt att komma på ideer och sådant.

Det kan finnas stavfel!

Trevlig läsning!

***
Kapitel 16 ~

Jag andas. Andas. Och andas. Ibland önskar jag bara att jag kunde sluta andas. Jag bara har den tanken i huvudet ibland. Och just nu tänker jag så, men en pistol mot huvudet och Oscar livrädd framför mig. Han vet inte vad han ska göra. Mitt hjärta dunkar snabbt inom mig.

"Du hörde mig" säger Brian och tar ett fastar tag om mig. Jag känner pistolen mot mitt huvud. En tår faller ner från min kind. Jag ber till gud att ingen kommer dö ikväll men nått inom mig säger att det kommer ske. Jag bara känner det på mig.

Jag ser Oscar framför mig han lägger ner pistolen framför sig och håller uppe båda händerna i luften. Han sparkar sedan bort pistolen långt från han.

"Snälla, släpp henne. Detta är mellan oss, Lilly har inget med detta att göra" säger Oscar med händerna i luften. Brian bara ler hånfullt och tar bort pistolen mot mitt huvud. En lättnad far genom mig kropp, eller iallafall en stund tills jag ser pistolen riktad mot Oscar.

"Brian, snälla" säger jag tyst. Man ser ilskan och hatet i Brians blick. Han spänner käkarna och har en mörk blick. Inget vet vad som kommer hända.

Oscar försöker ta ett steg närmare men då laddar Brian pistolen.

"Okej vi gör så här, jag och Lilly får gå och du kan åka iväg nånstans, vi kommer inte skvallra på dig" säger Oscar och försöker lugna honom. Brian bara skrattar.

"Aa visst, det kommer jag aldrig tro på"

Ilskan inom mig börjar snart att växa och jag försöker tänka ut ett sett att ta mig ur hans hårda grepp. Men innan jag har ens hunnit tänkt ut nått släpper han loss greppet och tar ner pistolen.

Jag vågar först inte springa fram till Oscar. Men sedan börjar tårarna komma och jag springer fram till han och han omfamnar mig. Efter kramen torkar han bort mina tårar.

"Det kommer gå bra" säger han till mig och jag bara ler mot han.

Vi vänder oss mot Brian och han har vänt sig om och börjat gå bortåt.

"Tack" ropar jag efter han. Han stannar till. Var det en dålig idé? Han vänder sig om och vi ser ett lurigt snett flin på hans läppar. Vi blir som frågetecken. Han står stilla ett tag.

Han tar snabbt upp pistolen riktade mot oss, eller snarare mig. Jag kan inte andas det känns som om jag tappar andan. Rädslan sprider sig inom mig. Han laddar den, jag blunder och sen..

Jag känner en knuff mot sidan och sedan ramlar jag ner till marken. Jag känner mig yr. Jag öppnar ögonen och mitt huvud dunkar. Jag känner ingen smärta, men jag hörde ett pang. Jag känner den hårda marken mot min hud. Jag ser suddigt Brian springa från platsen, han har kommit en ganska bra bit bort.

Jag tar båda händerna i marken och trycker mig upp. Mina armar skakar. Jag sätter mig upp och vänder mig mot..

Oscar. Nej. Nej. Detta får inte hända. Tårarna forsar ut när jag ser Oscar ligga på marken bredvid mig med handen på sin magen där det forsar ut blod.

Oscar har blivit skjuten i magen.

Jag är i chock. Vad ska jag göra?

Jag skyndar mig genast fram till honom och håller på magen där han har blivit skjuten. Mina händer färgas med blod. Tårarna rinner och rinner från mina kinder.

"Oscar, hör du mig?" Säger jag gråtandes och håller hans hand hårt. Han hostar till.

"Lilly.." säger han med rostig röst.

"Jag är här" säger jag och kollar på han.

"Jag.." han påbörjar en mening och sedan sväljer han. "Jag älskar dig"

"Jag älskar dig oxå!" Säger jag och försöker trycka på såret så att inte för mycket blod ska rinna. Han ler ett leende men lika snabbt försvinner det och hans andning börjar också försvinna. Hans hand börjar släppa i min hand.

"Nej. Nej. Snälla lämna mig inte!" Nästan skriker jag. Det sista han lämnade från sina läppar var "Jag älskar dig". Det kommer jag aldrig glömma.

Det tar en stund innan jag inser att han faktiskt är borta. Jag kollar mig omkring och ingen ända människa syns till.

"Hjälp!" Skriker jag. "Hjälp!" Skriker jag ännu en gång och en gång till, flera gånger.

Det var mitt rop på hjälp.

***

2 månader hade gått. 2 hela månader sen Oscar gick bort. Jag har sörjt varje dag. Jag har inte kännt några känslor alls. Jag har inte sett till Brian heller. Jag tror han har flytt för evigt nu.

Begravningen var för några dagar sen. Inte ens den klarade jag att gå på. Jag satt i mitt rum och kollade ut från fönstret från dag till dag. Jag åt knappt något.

Tills en dag. Idag. Som jag tänkte gå till Oscars grav.

Jag kom fram till kyrkogården. Jag letade efter Oscar Hagsson överallt och fann den till sist nästan längst bort på kyrkogården. Hans grav var full med massa fina blommor i olika färger. Jag hade med mig en röd ros.

Jag satta mig ner på huk och la den ensamma rosen vid gravstenen. Den ända röda rosen. Jag tog ett djupt andetag och tårar föll ner från kinderna.

"Förlåt" började jag. "Förlåt för att jag inte kom på din begravning i måndags. Förlåt för att jag blandade in dig i den här röran. Jag skulle lyssnat på dig från hela början att Brian var en psykopat. Då skulle inte detta hänt dig, du skulle vart vid liv!" Mer klarade jag inte att säga. Allt var mitt fel.

Jag orsakade Oscars död och det kommer jag leva med livet ut. Jag kommer leva för Oscar. Jag ska ropa mitt hjälp på han när jag behöver han.

Han är mitt rop på hjälp.

***

Tack till er alla som har följt denna boken till slutet! Hoppas ni gillar den och hoppas det sista kapitlet var både spännande och sorgligt!

Kommer fortsätta med mina andra böcker framöver "Lämna mig inte" och "Hade jag gillat dig".

Puss // Amanda