Mitt rop på hjälp ~

Kapitel 11

Här kommer nästa kapitel! Det kan finnas stav fel, har inte läst igenom!

Trevlig läsning!

***

Men snabba steg går jag uppför i trapporna till Brians lägenhet. Utanför dörren står jag och tänker ett tag men sedan knackar. En ny vaken Brian öppnar dörren och jag rusar in förbi honom.

"Du har inte sagt att Nathalie är ditt ex" skrek jag på han med ilskan i blicken.

"Ehm.." han fick inte fram några ord utan kollade bara ner i marken. 

"Förlåt, jag skulle sagt nått. Men det var längesen och mitt förflutna hör inte till i nuet" säger han lugnt. Hur kan han ta detta så lugnt när jag står och skriker på han?

"Men du kunde iallafall sagt nått" säger jag och lugnar ner tonen en aning. Han kommer fram till mig och ger mig en kyss på kinden.

"Förlåt" säger han och kollar rakt in i mina ögon. Det är skrämmande, att det känns som om en kyss ska hjälpa?

"Jag måste gå" säger jag snabbt och går förbi honom med snabba steg. Han står stelt kvar. Jag går med snabba steg hemåt. Jag tänker inte gå tillbaka till skolan efter det som har hänt idag. Hoppas Alex är hemma så jag kan prata med han. Nu, nu ska jag berätta allt. 

När jag är framme vid mitt hus rycker jag i handtaget och det är öppet. Alex där visst hemma, vad bra! Nu blev jag mer nervösare. 

"Alex!" ropade jag ståendes i hallen. Inget svar. Jag ropar igen och igen. Hur kan han ha glömt att låsa ytterdörren. Jag går in i köket och plockar upp en kniv, för säkerhetsskull om det är inbrott. 

"Hej" hör jag någon säga bakom min rygg och jag vänder mig hastigt om. 

"H-hej, vem är du?" stammar jag fram till mannen framför mig. 

"Förlåt om jag skrämde dig, jag är Kevin, Alex kompis" sa han och jag sänkte kniven en aning. 

"Vart är Alex då?" 

"Han skulle åka till affären. Men jag ska nog dra mig nu" sa han och gick mot hallen. Jag stod som ett frågetecken i köket och la undan kniven ifrån mig. Jag sätter mig i soffan i väntan på att Alex ska komma hem. 

***

Efter en 20 minuter öppnas ytterdörren och in i vardagsrummet kommer Alex. 

"Alex du är ju helt dum i huvudet! Lämna dörren upplåst och vem är Kevin?" skriker jag på han. Han sätter sig bredvid mig i soffan och startar tv:n. Jag väntar tålmodigt på svar.

"Jag glömde låsa förlåt, Kevin är en kompis, jag träffade han igår. Han är ny är" jag suckade åt hans löjliga mening och blev sedan allvar. 

"Jag måste prata med dig"

"Jaså? vad är det?" frågade han och växlade blicken mellan tv:n och mig. Jag tog tag om kontrollen till tv;n och stängde av för att han skulle vara med koncentrerad. 

"Det är i skolan. Jag liksom.. ehm.." jag fick inte fram några ord när jag kollade nervöst på min bror. Jag tog ett andetag. 

"Jag har blivit.. mobbad.. hela 9an" jag kollade ner i soffan och tårar börjar växa i mina ögon. 

"Va?" får Alex fram och hans blick är chockerande. "Vilka är det som håller på?" frågar han sedan med arg blick.

"Nathalie och hennes gäng" får jag fram och ett leende bubblas inom mig. Nu ska dem fan få. 

***

Jag ligger i min säng och försöker ringa Oscar flera gånger men han bara lägger på och ibland svarar han inte. Jag förstår varför han är sur på mig. Jag tänkte precis ringa Brian innan han hann ringa mig först.

"Hej" svarar jag glatt.

"Vi måste prata kan vi mötas vid parken?" frågar han med jag tror en ganska arg röst. Jag blir genast nervös och säger okej långsamt. 

Jag går ner för trappan och tar snabbt på mig skorna och jackan och sedan beger mig mot parken. Jag blir genast nyfiken på vad han kommer säga. Ganska rädd också. Tänk om det har nått med Oscar att göra? Jag börja närma mig parken och ser en skymt av Brian på en park bänk. Han kollar mot mitt hål och får genast syn på mig och börjar gå mot mig. Han går med spända knytnävar. Borde jag vara rädd? 

Han kommer närmare och närmare och nu står vi några centimeter ifrån varandra och han börjar direkt. 

"Du ljög för mig" får han fram och pekar med pekfingret ovanför mitt bröst. Vad snackar han om?

"Va?" får jag fram chockat. Han börjar knuffa mig löst. Har han ADHD? Eller damp? Jag har aldrig sätt han såhär förut. 

"Du vet vad jag snackar om Lilly" han höjer rösten. Rädslan börjar byggas inom mig och jag andas snabbt men försöker lugna mig själv. Han kanske är full? Man är känslomässig när man är full och man kan bli riktigt arg, eller har jag fel?

"Nej" skriker jag tillbaka och knuffar han tillbaka.

"Du kysste visst Oscar, och du låg med han i sängen. Det är bara gud som vet vad ni har gjort i sängen men jag kan nog gissa mig fram" han skriker på mig och ler hotfullt. Kommer han slå mig? Kommer han gå emot Oscar? Dem frågorna kommer jag nog aldrig får svar på. Jag blir räddare. Vad har hänt med den snälle Brian?

"Okej vi kysstes! Fine! Men vi hade inte sex om det är det du tror" skriker jag tillbaka. Men han fortsätter med sitt hotfulla smile.

"Jag tror dig inte. Du ljög en gång, tro inte att jag ska lita på dig" säger han med ett flin och nästan viskar i mitt öra. Han är så nära. Jag andas tungt och kanske högljutt. Mitt bröst åker upp och ner i en snabb takt.

"Förlåt" ett litet mummel får jag fram och han skrattar åt mig. Jag tittar ner i marken, försöker undvika tårarna som kommer. 

"Är du rädd?" frågar han hotfullt och står framför mig, så nära. Ilskan bränner i mina ögon och jag tittar upp mitt han med en arg blick. 

"Nej!" säger jag hotfullt tillbaka och får till ett slag på han kind. Han stönar av smärta och viker sig undan. Jag vänder mig om och börjar gå men längre kom jag inte förrän Brian tog tag om min handled. 

"Det borde du vara" Hans kind är rädd och jag kollar på honom med stora ögon. Han ser ut som ett monster. Detta måste bara vara en dröm eller? Vart tog den fina Brian vägen? Han kanske har två sidor. 

Jag kämpar för att ta mig loss. Jag sparkar han på smal benet och han viker till och stönar av smärtan. Han släpper där med mig handled och jag börjar springa. Jag kollar över axeln och ser att han är borta. Jag stannar till och kollar mig runt omkring. 

Tänk om Brian är en mödare på riktigt? Han kanske har spelat min vän för att sedan döda mig? Vilka tankar jag har. 

Jag andas tungt och kollar oroligt runt omkring mig. Jag börjar gå mot platsen vi möttes vid. Hur kan han bara ha försvunnit så. Jag tar upp min mobil ur fickan och den är död. Fan, jag måste få tag i Oscar och säga att jag håller på att bli dödad, typ, eller kanske inte men jaja. Jag stoppar ner mobilen i fickan och vänder mig om.

Jag hinner inte ens blinka innan jag får ett slag i ansiktet och allt blev svart. 

***

DUN DUN DUN! hoppas ni gillade kapitlet!. Sorry för ett kort kapitel men nästa kommer bli längre för han sååå mycket planerat. (min underbara vän hjälpte mig). Och jag tyckte detta kapitlet slutade bra här, en bra cliffhanger kan man säga. 

Nytt kapitel i mon eller på onsdag, får se. 

Hoppas ni gillar min bok och vill sprida den/kommentera eller rösta :D

Puss // Amandalarssons_