Mitt rop på hjälp ~

Kapitel 7

Jag ser Brian komma med bilen i full vart. Jag har ingen aning varför han kör så snabbt han kan ju krocka eller snarare köra på mig. Brian vet vad han gör så jag behöver inte ens tänka det här. Jag skrattar för mig själv och ser Brian kliva ur bilen.

"Varför skrattar du?" frågar han och ler. Åh det perfekta leende får mig att smälta inombords. 

"Nej det var inget, en tanke bara" säger jag och skrattar. Jag känner att mina kinder ändrar nyans till röd. 

"Nehep" säger han och kramar mig och sedan för han mig till bilen. Han öppnar dörren åt mig och jag skrattar.

"Jag kan klara av det själv vet du?" säger jag och flinar mot han.

"Jag vill ju vara en gentleman" säger han och blinkar. Jag bara skrattar och sätter mig i sättet där fram och han stänger dörren. Jag följer han med blicken när han går runt bilen. Han öppnar dörren och kliver in. Startar motorn och kör snabbt iväg. 

Jag är ganska nervös. Jag kollar ut genom fönstret och tänker på vad vi ska göra hemma hos Brian. Tänk om han försöker med nått?

"Min syster kanske är hemma" säger han och avbryter mina tanker. Jag kollar på han.

"Okej" säger jag och ler. Hoppas hans syster är hemma. Vänta, har han nämnt att han har en syster innan? Det kanske han har. Skitsamma i det. 

Brian parkerar utanför massa lägenheter och vi kliver ur bilen. Jag följer efter han till hans port och han skriver in nån kod och sedan håller upp dörren för mig.

"Tackar" säger jag och ler. Vi går bara en trappa upp och han trycker ner handtaget. Låst.

"Hon var inte hemma" säger han medans han tar upp sin nyckel och låser upp. Jag går in först i den lilla hallen och känner doften av Brian i hela lägenheten. Det är ganska stökigt men men. 

"Välkommen till min stökiga lilla lya, förlåt jag tänkte inte på att städa" skrattar han nervöst.

"Det gör inget, det är jätte fint" säger jag fast kanske ljuger lite. 

"Ljug inte" säger han medans vi sätter oss i hans soffa. Han kan verkligen läsa mina tankar. Jag bara gör en grimas åt han sen blir det tyst. Stelt. 

"Vad ska vi göra då?" frågar jag för att inte det ska bli för awkward. Han tänker en stund innan han svara. Min mobil plingar plötsligt till. Jag tar upp mobilen och ser att det är Oscar som har skickat. 

Vad gör du? ring mig skrev han och jag totalt ignorerar han sms genom att lägga ner mobilen i fickan igen.

"Kolla på film?" frågar han och jag nickar. 

Vi ligger tillslut bredvid varann i soffan och kollar på en komedi film. Vi tänkte ta skräck men då skulle jag verkligen gått. Oscar han däremot ring 3 gånger. Jag vet faktiskt inte varför jag inte svarar, är fortfarande lite sur på han och han stör mig i nu läget.

"Ska du inte svara? Det kanske är viktigt" säger Brian tillslut när han ser att Oscar ringer ännu en gång. Jag ger mig och går upp ur soffan och till köket för att svara.

"Vad är det?" svarar jag när jag hade tryckt på grönt. Jag är väldigt irriterad.

"Vad gör du? Vart är du?" 

"Hemma hos Brian och kollar på film, vad är det?" 

"Är du med han? Du kan inte vara med han!"

"Asså kan du snälla ge dig! Det är mitt liv och jag får göra vad jag vill, du är inte min pappa" när han pratar låter det som om han är full. 

"Skitsamma då, det var inget. Du vill ju aldrig träffas och prata" säger han och innan jag hinner säga nått har han lagt på. Jag känner mig riktigt taskig. Varför var jag så hård mot honom? Men ändå han måste ju förstå mig.

"Vad ville han?" frågar sedan Brian som står lutad mot köksväggen. 

"Ne han ville bara träffas. Men så sa jag att jag var med dig så blev han arg"

"Varför ogillar han mig?" frågar Brian och han verkar sur. Det får inte bli bråk mellan dem två. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till. 

"Jag har ingen aning" säger jag och kollar mot han. Vi går tillbaka till soffan och fortsätter att kolla på filmen.

***

Nu är jag hemma och klockan är strax efter tolv och alla sover tror jag. Jag smyger tyst upp för trappan och in i mitt rum. Jag stänger dörren till mitt rum försiktigt. Det är kolsvart här inne men sedan hittar jag lampknappen och tänder.

Jag rycker till när jag ser Oscar sitta i min säng. Han vinglar och det stinker öl och sprit här inne. Märkte jag inte lukten när jag kom in?

"Oscar? Vad gör du här? Hur kom du in?" frågar jag oroligt och sätter mig bredvid han. Han vänder på huvudet och kollar på mig.

"Jag har väntat på dig i en timma och jag klättra in genom fönstret" sluddrar han fram. Hans ögon är svaga och röda, han har druckit för mycket.

"Varför?" frågar jag och är rädd att kolla på han när han är så här. Han är min bästa vän och borde inte dricka så mycket. Jag är väldigt rädd om han oavsett alla våra bråk vi har haft. 

"Jag ville se dig, prata med dig" jag ser sorg i han ansikte, hans uttryck. Det kanske har hänt nått?

"Drick inte så mycket mer! Jag vill inte se dig så här Oscar. Har det hänt nått? Du kan berätta för mig" säger jag stressat. 

"Förlåt, men det har inte hänt något" sluddrar han fram. Jag tror han inte. Han ljuger. Men jag orkar inte tjafsa emot utan tar det imorgon. 

"Lägg dig ner du behöver sova" säger jag och kramar om honom.

"Det är din säng du behöver sova" säger han och försöker le.

"Nej jag kan hämta en madrass" Han ger sig och lägger sig ner bekvämt i min säng medans jag hämtar en madrass och tillbehör till mig. Jag lägger madrassen bredvid min säng. 

"Oscar?" viskar jag men jag får inget svar tillbaka. Han har redan somnat. Jag börjar blunda och försöker sova.

***

HEEJ DET VAR AS LÄNGE SEN JAG VET! I am soo soo sorry! Men hade inget och göra igår så tänkte: ska jag skriva? så jag skrev klart det igår egetligen men lägger ut det nu för trodde jag skulle skriva mer idag men blev nöjd med det här!

Ett ganska kort kapitel jag vet! Ibland blir det långa och ibland korta, det beror ju på vad som händer.

Aja puuss /amandalarssons_