Mitt rop på hjälp ~

Kapitel 8

Ska uppdatera varannan dag nu så det blir la bra. Har inte skrivit på länge, har inte orkat haha sorry. Men några har sagt att jag ska fortsätta och jag har ändå inget att göra nu så tänkte skriva ett kapitel! Har saknat att skriva men har inte så många ideer. Vill inte att allt ska komma med en gång om ni förstår. Men aja

Trevlig läsning!

***

Jag vaknar av ett ljud som låter som en jordbävning. Snarare massa kastruller som skramlar, vem håller på i köket? Jag kollar upp mot sängen där Oscar låg igår men han är inte där. Jag byter snabbt om till nyare kläder och går ner för trappan. När jag kommer in i köket ser jag Oscar stå och laga pannkakor.

"Oscar, vad gör du?" frågar jag förvånat. Han har på musik från sin telefon och dansar medan han gör pannkakor. Han ser väldigt glad ut också. Mina föräldrar har åkt iväg på semester, om dem skulle vart här skulle det varit väldigt pinsamt.

"Lagar pannkakor. Vad ser det ut som?" säger han med ett lätt flin medan han lägger en färdig pannkaka på tallriken bredvid. Ja, vad ser det ut som? Från min sida ser de ut som att min pojkvän lagar frukost till sin flickvän. Wierd. Men nej, Jag gillar Brian och Oscar är bara min vän.

"De.." jag fick inte fram några ord innan Oscar drog min hand och bad mig att sätta mig på stolen vid köksbordet. 

"Jag har köpt grädde också, det som du älskar, och mosade jordgubbar till" sa han och log stort. Han hällde på smet i stekpannan. Jag var som helt förstummad. Igår var han jätte full och ledsen men ja vad har hänt. Och jag älskar faktiskt grädde med mosade jordgubbar men detta kändes inte rätt. 

Han kollade på mig och jag försökte le men det kom som ett osäkert leende istället. Han började duka fram när han var klar med sista pannkakan och satt sig själv mitt emot mig. 

"Det är bara att hugga in" sa han och tog en pannkaka. Jag såg äcklat på pannkakorna, jag har ingen aning varför men jag älskar pannkakor men som sagt detta var bara fel.

"Oscar.." började jag. 

"Mm" sa han med hela munnen full med mat.

"Vad är det här?" frågan kanske kom lite kaxigt.

"Två vänner som äter frukost, inget fel med det?" svarade han och log. Jag log också och sedan började min mobil ringa. På skärmen stod det Brian och mitt leende spred sig som en sol. 

"Hej!" svarade jag glatt och Oscar stelnade till och försökte lyssna.

"Hej finis, vill du träffas?" frågade Brian i telefonen.

"Ja, visst!" sa jag glatt.

"Jag bjuder på thai, jag kommer och hämtar upp dig nu"

"Ja, gör så" sa jag och sedan la vi på.

"Vad hände?" frågade Oscar och han "gladhet" hade försvunnit.

"Jag måste gå, jag ska äta thai med Brian" sa jag glatt och ställde mig upp och bokstavligen hoppade ut från köket. Oscar satt kvar, han såg sårade ut. Jag känner skuldkänslor över att han hade tagit sin tid över att laga frukost men jag var inte sugen på det idag. 

Jag stannade upp vid öppningen i köket och kollade på Oscar. Han satt blixt stilla och kollade rakt fram med blicken. Han ställde sig upp.

"Alltid Brian! Du kan aldrig umgås med mig!" skrek han mot mig och svepte med armen med vilje så glad ramlade ner på golvet och tallriken med pannkakorna. Jag skakade till av rädsla. Det bokstavligen brann i hans ögon.