Onda Andar

Kapitel 6

Ett mörkt rum. Fyllt med gamla trasiga sängar med dammiga lakan, en del var det torkat blod i..
Jag gick ut ur hissen. Jag hoppade till när dörrarna stängde sig bakom mig.
Vad är det här för något?
Vänta låt mig gissa. Hur mycket är klockan? Jag tog upp mobilen.
Men den försvann plötsligt ur mina händer.
Plötsligt sa någon.
- Mobiltelefoner existerar ej här nere, med en ironisk röst.
Jag tittade åt det håll jag hört rösten komma ifrån och i det högra hörnet allra längst bort.
Stog en kvinna.
Svart hår noggrant uppsatt i en bulle. Svart vit lång klänning som räckte ända ner till fötterna.
Men det obehagligaste av allt.
Hennes leende.
Hon stog där och stirrade på mig. Hennes leende var stort, fast läskigt.
Det var som på en mördar clown..
Sådär obehagligt läskigt leende.
Som den vill äta upp mig ungefär.
- Vem är du? Sa jag och backade några steg.
Hon gick mot mig.
- Du vet de, sa hon.
Jag tittade av ren reflex ner mot hennes händer.
Hon höll i något.
Något vasst.
Jag började skrika.
Backade in i hissen.
Tryckte på alla knappar som fanns, ville bara komma bort därifrån.
Nu stog hon precis framför hissen.
Hon skulle precis ta ett steg in i hissen, med då stängdes dörrarna.
Hissen åkte upp.
Det var fortfarande kolsvart, men ljuset tändes när jag stannade på våning 4.
Jag tog upp mina nycklar och sprang till dörren.
När jag kom in slängde jag påsarna och satte mig vid dörren och började gråta.
Vad är det som händer? Tänkte jag. Jag är helt galen!
Det vibrerade till i fickan, min mobil!
Den är här!!
Mamma
M: mamma J: jag
-----
J: hej mamma
M: hej Olivia.
J: vad är det?
M: Lukas, han ligger på sjukhus
J: va...
M: ja
J: varför det?
M: vi vet inte vad det är med honom. Han vaknade och skrek. Sen sa han: försvinn, - 13 dagar kvar... Och svimmade.