Onda Andar

Kapitel 11

- Vem är det? Sa Lukas och pekade mot dörren.
Jag slutade läsa och tittade upp.
- Det står ingen där? Sa jag.
- jo!! En tant, sa Lukas.
- ehmm, hur ser hon ut då? Sa jag och skrattade. Hans fantasier asså.
Han kommer säkert säga att det står en gråhårig häxa med massa vårtor. Tänkte jag. Men nej...
- svart hår och lång svart vit klänning, sa han.
Jag svalde.
- Nu går hon mot dig, sa han. Hon håller i en....
Han började skrika och sprang ut ur rummet.
- MAMMAAAAA, skrek han.
Jag antar att det är en kniv. För han är extremt rädd för knivar.
Mer han jag inte tänka förens jag kände en fruktansvärd smärta i ryggen.
Som....knivhugg. Jag kunde inte röra mig. Känslan fortsatte längs ner med ryggen. Små snabba hugg.
Tillsist längst ner på ryggen, kände jag som en kniv som skär.
Det slutade. Jag kunde röra mig.
Jag började gråta. Högt.
Mamma kom in springa och satte sig brevid mig.
- Vad har hänt Olivia? Frågade hon oroligt och kramade mig.
Jag fick inte fram ett ord.
- Ry...gg...en, sa jag.
Mamma drog upp tröjan.
När jag såg hennes reaktion  blev jag nästan rädd.
Hon gapade.
- Vad har du gjort? Det är massa ärr, Sa hon.
- Det.... Var .... Int...e jag, stammade jag fram.
Jag fick en alvedon och sen åt vi lunch.
Hamburgare med pommes.
Efter maten ringde jag Miranda. Hon är en också min bästa vän.
Mitt allt. Fast hon bor 2 timmar bort.
Jag berättade om allt som hänt och visade ärren på min rygg.
- Va?! Är det sant? Och tittade storögt på mig.
- Mm, sa jag. Men du, ja måste sluta. Älskar dig puss!
- älskar dig me Coco, syns. Sa hon och vi la på.
Resten av kvällen tittade jag på film.
Jag tänkte På allt som hänt.

Jag springer och springer. Det är mörkt och en tjock dimma. Jag lyser med ficklampan. Hör dom tunga snabba stegen bakom mig. Vågar inte vända mig om. Jag bara vet att det är något. Farligt.
Jag springer. Snubblar på trädens tjocka rötter.
Mina ben har domnat bort. Jag vrider huvet. Och ser den... Eller rättare sagt, det.

Jag vaknar. Varm och klibbig av svett.
Reser mig ur sängen och går fram till fönstret.
Ute är gatorna tomma. Klockan är 04:23.
Men... Inget har hänt?
Har jag bara inbillat mig? Ja, det måste jag ha gjort.
Vad har jag trott egentligen? Att det finns spöken som försöker mörda mig?
Haha... Tänker jag och skakar på huvet.
Men samtidigt ser jag, hur klockan långsamt snurrar visarna.
Fast inte fram, utan bakåt. I riktning mot klockan 03:03...

HEEEJ ALLIHOPA! Tack så sjuuuuukt mycket för 150 läsare!!! helt sjukt! Älskar er!
Puuuuusss