Onda Andar

Kaptiel 19 ( äntligen )

" tidigare - "Nere på bryggan stog killarna och väntade på oss.
Solen hade gått ner och jag frös.
- Vi hoppar i alla samtidigt!
Vi ställde oss vid början av bryggan.k
- ETT, TVÅ TREE!! ropade alla i kör.
Sen sprang vi och hoppade rakt ut i det svarta mörka vattnet.
Plöstligt, kände jag en kall hand ta tag om min fot och började dra mig neråt.
Jag skrek "

------------------------------------
ingen hörde mig, mitt skrik blev till en massa bubblor, jag var redan under ytan.
jag fick panik. någon, något, drog mig långsamt ner till det mörka djupet. jag hade aldrig klarat att vara under vatten särskilt länge, och verkligen inte såhär länge. syret i mina lungor tog slut, jag var tvungen att andas, det hade börjat svartna framför ögonen.
saken släppte taget om mig och med ens var jag uppe vid ytan.
det fortaste jag kunde simmade jag fram till bryggan och slängde mig upp och började hosta.
jag måste härifrån.
- olivia, hur är det?! frågade lina.
jag reste mig upp och började gå. snabbt, rakt in i skogen. samtidigt hörde jag mina vänner ropa mitt namn efter mig. jag vill stanna, men de går inte.
- OLIVIA, VART SKA DU?! ropade de efter mig.

jag har kommit en bit in i skogen & jag vet inte längre vart jag är.
tro det eller ej, men det är inte jag som styr mig själv.
jag börjar gråta, tårarna sprutar ut ur mina ögon.
- SLUTA, skriker jag.
men till vem?
det ända jag vet är att jag är påväg mot något, jag vet inte vad, vart eller varför. det är inte jag. jag kan inte kontrollera mig själv, det går inte att stanna.

nu har jag verkligen gått långt.
jag började skymta ett hus genom träden och jag antog att det var dit jag, " vi" skulle.