Min hemlighet... (slutat)

kapitel 13

På något sätt så känner jag av hennes känslor. För när jag frågade om vi kunde gå till skogen och prata så känner jag av att hon blev jätte rädd. Men hon är en person som är jätte bra på att dölja känslor. Men när jag tänker efter så kunde jag känna av redan innan jag visste att jag var en skiftare hennes känslor... Konstigt....

"Snälla Luna... lita på mig! För en gångs skull när jag kommit tillbaka så lyssna på mig! Det är viktigt!!" Säger jag.

"Okej... på ett villkor! Säger och och jag suckar.

"Ja visst!" Säger jag irriterat.

"Att du kontrollerar dig! Du förvandlades till ett monster!" Säger hon..

Jag tittar ledsamt på henne och nickar.

Hon säger till Erika att hon och jag går till skogen lite. Och vi springer till skogen.

"Men Liv! Inte så snabbt!!!" Ropar hon efter mig..

"Förlåt!" Säger jag och stannar. Jag glömde av att jag har varg snabbhet...

Vi går den sista biten i tystnad..

I skogen så sätter vi oss vid en sjö.

"Luna... jag är inget monster! Jag är en skiftare!" Säger jag tyst sedan.

"Du tänkte döda mig!" Säger hon.

"Nej! Luna! Jag tänkte inte döda min bästa vän fattar du väl! Jag hade ingen aning om att det skulle hända! Jag visste inte ens att jag var en skiftare!" Säger jag...

"Du måste se att jag inte är ett monster.. jag antar att det såg ut som det när jag... ja.. attackerade dig" fortsatte jag.

"Ska du förvandla dig?!" Frågar hon skräckslaget.

"Ja.. jag ska skifta! Vänta." Säger jag och går bakom ett träd.

Jag klär av mig och lämnar kläderna där. Eftersom jag tydligen är större nu så vill jag inte förstöra dom. Och så skiftar jag. Jag ser min svarta päls växa på mig och jag går sedan ut till Luna som sitter och gapar..

"Wow... det är ganska vackert! " Säger hon sedan.

"Liv.. jag är ledsen att jag kallade dig monster.." säger hon tyst.

"Men jag är ändå osäker med dig" säger hon jätte tyst. Jag märker att hon försökte att låta så tyst att jag inte hörde. Hon fattar antagligen inte att jag har varg hörsel..

Jag tittar sårat på henne men går endå fram till henne och lägger mig brevid. Jag känner hur hon sitter spänt brevid mig. Jag lägger huvudet i hennes knä. Efter en stund så slappnar hon av och klappar min tjocka päls.

Jag reser mig och går bakom trädet och skiftar tillbaka till människa och klär på mig kläderna.

Jag går fram till henne igen.

"Luna. Jag hör allt du säger.. jag har varg hörsel!" Säger jag till henne..

Hon stelnar till. Men säger sedan:

"Har du något mer som inte jag har?.."

"Ja.. jag kan känna dina känslor. Även om du döljer dom. Jag vet om du ljuger. Jag är snabbare än andra. Starkare. Bättre luktsinne. Och bättre hörsel som du redan vet." Säger jag.

"Ojj! Wow.. vad coolt!" Säger hon sedan.

"Hehe ja.. ganska!" Säger jag och hon fnissar lite.

"Jag var orolig för dig när du var här ute.." säger hon.

"Jag var ganska orolig för dig med..." säger jag.

"Jag...." Hinner hon innan jag avbryter henne.

"Schh!" Säger jag.

"Men va..."

"Schh säger jag!" Säger jag bestämt och hon blir tyst.

Jag drar in lukten och blir livrädd! Jag känner igen lukten!

"Luna.... gå sakta och tyst här ifrån.." säger jag knäpp tyst.

"Okej" viskar hon tillbaka.

När jag står i jakt läge och påväg att skifta hör jag Luna skrika. Ett skrik då hon får ont...

Jag tittar genast bak och där står.... Samira... hon står med klorna i Lunas arm..

"Samira! Släpp henne GENAST!" Morrar jag med min speciella röst.

Hon släpper automatiskt men det syns att hon inte vill.

Luna springer till mig och kastar sig i min famn.

"Vilka mer är här?!" Skriker jag åt Samira.

"Någon som har letat efter dig! Du rymde från flocken Liv!" Säger hon.

"Vad menar hon Liv?!" Frågar Luna mig.

"Åhh jag menar att Livs pappa har letat efter Liv! Vargar är ju flock djur och har en flock! Om dom inte är en omega som betyder ensamvarg. Liv gick med i Dave's flock! Men hon rymde!" Föklarar Samira..

"Ä-är d..et sa..nt?" Stammar Luna fram och jag nickar sakta.

"Luna... Min pappa var inte död.. jag visste inte det förän Samira som står där borta fångade mig.. Jag var tvungen att gå med i flocken! För att jag hade suttit fast i en bur om jag inte gjorde det..." Föklarar jag.

Plötsligt så känner jag en extrem smärta i ryggen.. jag vänder mig sakta om och där står Dave... Min pappa...

"Hej min kära dotter! Jag har letat så efter dig!!!" Säger han.

▪Tjohoo! En jätte lång del! Hoppas ni gillar den!▪