Min hemlighet... (slutat)

kapitel 29

Jag sprang tills jag kom till det där ställer där vi startade krig... jag var så arg. Arg på allt. Skulle någon komma så skulle den vara död. Jag morrade och ylade ett ilsket yl för att visa kom inte hit. Jag rev upp trädens bark och morrade. Jag kunde inte kontrollera mig mer. Jag var påväg att bli galen?..

Jag föll ihop på marken och bara grät och grät. Jag blev människa igen och fortsatte att gråta. Jag var smutsig och uschig. Hade inte duschat på länge.. Var så smal.. hade inte ätit på ett tag. Allt var fel på mig nu..

Jag känner en hand på min axel.

"Vad gör du här ute lilla du?" Hör jag en kvinnlig mjuk röst.

"Har du inte med att göra!" Säger jag irriterat.

"Men du ser förfärlig ut! Vad har du gjort?!" Säger hon förskräckt.

"Tack! Jag vet!!" Morrar jag nästan.

"Men var inte så aggresiv!" Säger hon.

Där! Där gick min gräns för ilska. Ögonen skiftade färg från gröna till röda och känner hur min päls växer ut. Jag morrar högt och dovt mot kvinnan.

"Vad händer?!" Frågar hon skräckslaget.

Jag vänder mig och flyger på henne. Mina röda ögon tränger sig in i hennes själ. Är precis påväg att slita henne i stycken. Men det hon gör... Hon trycker en kniv vid bröstet på mig. Faller av henne och ser hur hon rusar iväg. Ser suddigt och ligger i en varm, klibbig blod pöl. Jag kommer förblöda! Men dum som hon var så tog hon inte ut kniven. Vilket är tur för mig... för det stoppar blödningen lite... skiftar jag till människa nu så kommer kniven rakt i lungan eller värre.. Hjärtat..

Jag börjar andas tungt och jag kan inte röra mig av smärta.. jag är rädd... riktigt rädd...