Blood ~Swedish~ (Pausad)

Kapitel 5

Idag ska jag hämta Paris på fritis/ skolan. Jag slutar 10 minuter efter henne så hon kommer inte behöva lida. Jag förstår fortfarande inte varför de kallar henne för ful. Jag vet inte ens vilka det är som mobbar henne. Ä det killar eller tjejer? Jag har ingen aning.

Jag gav mamma en kram innan jag skyndade ut igenom dörren. Jag låste upp min vita BMW och satte mig i den. Sedan startade jag den och åkte mot skolan.

Musiken spelades på ganska låg volym. Jag satt bara och funderade på hur min syster har det. Hon började skolan för 30 minuter sedan. Gråter hon? Sitter hon inne på toan och vägrar gå ut? Lyssnar ens lärare på henne? Är det någon som ens försöker göra någonting för att hjälpa henne?

          ~Paris perspektiv ~

Jag sprang, sprang så fort jag kunde. "Stanna din IDIOT" skriker de efter mig. Vad har jag för val? Jag skyndar in i skolbyggnaden och in till toan. Jag stänger dörren snabbt och låser den. "Paris!! Du kan inte gömma dig för alltid, kom fram nu! Annars kommer du åka på stryk, FATTAR DU DET??" Jag svarade inte. Jag höll båda händerna för munnen i försök att inte de skulle höra mig. "SVARA!" jag var tyst. Varför skulle jag svara på det?? "Om du inte säger nåt kommer jag att slå ner dig efter skolan!! Fattar du det?? Du kommer fan att dö!!" Jag är rädd, för rädd för att det ska vara sant. Varför händer detta mig? Jag är inte en idiot.

"Försök med det du!" jag försökte låta stark när jag sa det. Men jag lät nog som den minsta bocken i Bockarna Bruse.

"Ja' du det ska jag, och du vet att jag kommer att slå dig tills du blöder!"

Jag satt där på toan och grät. Jag är sen till min lektion, men vad gör det? Det är jag varje dag. Men jag har aldrig en bra förklaring. De har ringt min mamma, men hon säger att jag alltid är i tid för saker. Men ja, jag sa till henne att allt var okej i skolan, fram tills igår, jag hade glömt att jag satt och berättade allt inför mamma. Jag skäms. Livet är bara onödigt. Varför ska jag finnas här  om ingen vill ha mig? Varför ska jag finnas här om de ända som bryr sig om mig är min mamma, syster, pappa, faster+hennes man, kusiner, moster+hennes man, farmor, farfar, farmor, mormor och min morbror som jag inte har pratat med på 5 år. Eller ja, han var inte den snällaste men han lyssnade alltid på vad jag hade att säga. Och ja det ser ut som att jag är älskad bland många, men de är familj, de är till för att finnas hos dem när man behöver någon vid sin sida. Men de är inte alltid där för en. Inte just nu. Varför finns ni inte här?

Jag låste sakta upp dörren och tittade ut. Kusten är klar. Jag tog ett djupt andetag och gick ut i korridoren. Jag gick till rektorskontoret. "Ursäkta?" sa jag och tog djupa andetag.

"Men hej Paris Annabelle! Det var länge sedan" sa Mrs. Brown som är våran rektor. "Vad kan jag gö-" hon stannade mitt i meningen och tittade på mig. "Vad är det?" frågade hon och drog in mig i en kram.

"De hatar mig, jag får aldrig vara mig själv här" sa jag och började gråta.

"Vilka är det du pratar om?" frågade hon med en röst som verkligen säger 'jag bryr mig' .

"Alla i klassen.." sa jag tyst och torkade bort tårarna som rann ner för mina kinder med min ljusrosa tröjärm.

"Kom så går vi och pratar med dem" sa Mrs. Brown och gick med mig ut ur kontoret och  igenom skolans krämvita korridorer.

         ~Madisons perspektiv~

Jag parkerade bilen på den näst intill fulla skolparkeringen. Jag klev ut ur bilen och skyndade mig in i skolbyggnaden. Jag kom precis i rusningstrafiken. Alla tog fram böcker ur sina skåp, hängde med sina polare eller sin 'älskade'. Urgh.. jag är trött på allt sånt just nu. Det är för mycket som händer just nu. Den konstiga Parker och Paris, stackars Paris en vacker flicka som hon ska inte behöva bli mobbad.

Jag kom fram till mitt skåp och la in min väska och tog fram allt jag behövde för de kommande NO lektionen. Jag skyndade mig iväg. Jag kom fram till salen precis när klockan ringde. Perfekt. Jag gick och satte mig på min vanliga plats längst fram närmast fönstret. Mr. James satt och skrev någonting som vanligt och kliade sig på sin buskiga haka.

Det strömmade in elever i salen. Parker kom in sist med någon snubbe vid sin sida. De skrattade åt någonting men sedan skildes åt när de gick mot sina respektive platser.

"Hej" sa han och satte sig ner.

"Hej Parker" sa jag och öppnade mitt anteckningsblock.

"Det är inte många timmar kvar tills vi slutar" sa han med ett magiskt flin som gjorde hela min kropp varm.

"Jag vet" sa jag och suckade. "Men jag måste hämta syrran efter skolan." sa jag och tittade mot Parker. Han nickade och log, det var på de sättet han svarade mig. Men det där magiska leendet gjorde mig varm i hela kroppen. Jag började rodna så jag tittade ner i mitt block för att han inte skulle se mig.

"Du" sa han.

"Ja?" svarade jag.

"Lektionen har börjat" sa han. Jag svarade inte. Jag kände att det inte behövdes.

Jag började skriva mer allt Mr. James har lyckats skriva ner på tavlan under de två minuterna jag och Parker pratat, utan att någon blivit störd konstigt nog.

~~~~~~~~
Så då var detta kapitlet klart!! Jag hoppas att ni gillade delen man såg allt från Paris perspektiv. Det var väldigt roligt för mig att skriva detta kapitlet. Det skulle komma upp lite tidigare men huvudsaken är att jag har haft väldigt kul att skriva hela kapitlet.

                 ~Danzarn💃