Kapitel 11~ Vänner~

272 15 1
                                    

Detta kapitlet kommer bara vara i Paris pov. Så det blir en liten ändring och lite drama från hennes sida av berättelsen.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Vad sägs som de här kläderna?" frågade Madison och la fram en massa plagg på min säng. 

"Jag vet inte" sa jag och tittade osäkert på dem. "Det är lite mycket färger" sa jag sedan och tog upp den gröna koftan och röda halsduk.

 "Det är mode!" sa Madison. "Prova." 

"Jaja, okej. Jag provar sa jag och gick in i min walk-in-closet. Jag satte på mig kläderna och gick ut till Madison och tittade mig själv i spegeln. "Du är super fin i de där kläderna Paris" sa hon och la sina händer på mina axlar. 

"Jag vet inte, det känns inte som jag. Men jag gillar klädena iallafall" sa jag och log. "Jag kan väl ha på mig det här idag" sa jag och stoppade händerna i fickorna. När väl allt var på såg det bra ut tillsammans. En svart tajt klänning som går till låren, en beige stickad kofta med en lite tunnare stickad kofta över. Svarta knä strumpor, bruna kängor och en röd halsduk (BILD).

Jag gick ut ur mitt rum och ner för trappan. Jag gick in i köket och tog fram frukost. "Vill du ha skjuts till skolan idag?" frågade Madison som kom in i köket lite efter mig. "Nej, jag ska ta bussen med några kompisar" sa jag och började äta fruktsallad och min macka. "Aha okej" sa Madison och tog en klunk av sitt morgon kaffe.

          ~Senare samma dag~

"Kom igen Paris" sa Annie, en av mina nya vänner. 

"Nej Annie, jag vill inte!" sa jag och drog mig ur hennes grepp. "Du vet väl att om du inte pratar med honom, får han komma hit och prata med dig" sa hon sedan och drog fingrarna igenom hennes axellånga lockiga röda hår. Hennes gröna ögon tittade förväntans fullt på mig.

 "Visst jag går och pratar med honom, men det är ditt fel om jag skämmer ut mig totalt" sa jag och blängde lite argt på henne. 

"Visst visst, men gå nu, vi börjar om tio minuter" sa hon och gav mig ett glatt leende. Jag tog några djupa andetag och gick fram till honom.

"Hej Aiden" sa jag han tittade chockat på mig. Fasen, har jag redan skämt ut mig?  

"Hej Paris" sa han och hans chockade ansikte blev till ett leende. "Så hur mår Sasha?" frågade jag.

 "Jo, hon mår väl bra?" sa han och ryckte på axlarna. "Hur mår Madison?" Han tittade rakt in i mina ögon. 

"Bra antar jag" sa jag och små skrattade lite.

Okej jag tänker bara säga det här: Jag Paris Annabelle Blue har världens crush på honom. Aiden McGee. Jag tycker bara att han är perfekt och ja har gjort det sedan dagen det var någon typ av familj/ klass middag för typ ett år sedan. Och jag har pratat lite med honom då och då men jag har varigt en kyckling det gäller att prata med honom.

"Erm, Paris är du där?" frågade han sedan och knäppte fingrarna framför mina ögon. 

"Va?" sa jag och skakade lite lätt på huvudet. 

"Du var borta i typ tre minuter" sa han och skrattade lite. 

"Jag tänkte bara på en grej" svarade jag och skrattade med honom.

 "Men du vi börjar snart, vi ses under Ms. Roberts lektion" sa han och log, innan han skyndade sig iväg mot sitt skåp och jag mitt.

"Han ser ut att gilla dig med!" tjöt Annie när jag öppnade mitt skåp.

 "Nej, han verkar bara chockad av att jag pratar med honom" sa jag och tog fram mina böcker. 

"Ja, för att han gillar dig. Jag vet det" sa hon och skrattade lite lätt. 

"Visst, han kanske gör det, men inget kommer att hända mellan oss. Plus att jag skämde ut mig genom att stirra och jag visste inte vad han pratade om" sa jag och tittade skamset ner i marken.  "Så jag är ganska säker på att han tycker att jag är konstig, galen, och att jag är en väldigt annorlunda person." Annie suckade.

 "Annorlunda är bra Paris, kom ihåg det, man ska bara vara sig själv och ingen annan. Du är rolig, lite galen och annorlunda, men om an inte accepterar det så är han inte bra för dig." 

"Du har nog rätt Annie, om han inte accepterar vem jag är så är han inte bra för mig."

Lektionen gick fort och nu rusar alla till matsalen. Jag, Jenny och Annie gick sakta mot våra skåp. "Jenny!" var det någon bakom oss som sa. 

"Vad vill du Leslie?" frågade Jenny surt och vi fortsatte gå. 

"Jenny stanna!" sa hon argt. Jenny stannade och vände sig om. 

"Vad vill du mig?" frågade hon och tittade på Leslie med ilska i rösten. 

"Varför hänger du inte med mig längre?" frågade Leslie. 

"Se här, jag hänger inte med dig längre för att du bryr dig bara om dig själv och ingen annan. Du har slagit och sparkat Paris super länge och tvingat mig att vara med. Så hmm.. Undra varför??" fnös Jenny och vände sig om och vi fortsatte gå. 

"Det där är inte sant!" ropade Leslie. Jag stannade. 

"Inte?! Det är bara så att förra veckan sparkade du mig så hårt att jag fick en liten spricka i knät, jag fick en gång hjärnskakning för att du knuffade ner mig från klätterställningen och du stod och hotade Jenny och de andra tjejerna att om de inte slog mig skulle du slå dem!! Jag fattar inte hur man kan vara en å dålig person som du är!" sa jag med gråten i halsen. Men det kändes ändå bra, att få ut ilskan man har hållit inne över den personen som har orsakat det.

 "Men förlåt då! Jag vet väl inte vad jag ska göra, jag-" hon sprang iväg med tårar rinnandes ner för hennes kinder. Vad har jag gjort?

Vi gick in i matsalen och tog våran mat, och sedan satte vi oss vid vårat bord. Vi satt och pratade om en massa konstiga saker vi gjorde när vi var små. 

"Kan vi sitta här?" frågade plötsligt en person. Jag tittade upp och såg Aiden med hans kompisar Jackson och Tyler. 

"Erm visst" sa jag och de satte sig ner. Jag visste inte varför de valde att sitta med de konstiga tjejerna, de brukar alltid sitta med de 'populära' killarna som spelar baseboll och fotboll.. Man kan ju alltid undra..

Blood ~Swedish~ (Pausad) Onde histórias criam vida. Descubra agora