Blood ~Swedish~ (Pausad)

Kapitel 7~ Mer än bara vänner?

~Jag tänkte bara börja med ätt säga att jag har gjort en ny framsida till denna bok. Jag har kunnat jobba på det för att jag är hemma från skolan idag (tisdag). Och då tänkte jag att jag ville ha ett finare omslag. Så jag hoppas att du gillar det . PS; Bilden är på Parker~

        ~Ett ganska långt kapitel väntar~

Vi satt och pratade i timmar.

"Varför skrev du inga brev?" frågade mamma. 

"Det är komplicerat" svarade han och kramade om mig och Paris. "Du vet när man är och förvarar folk i ett krig och det faller bomber hejvilt, är det många av ens bästa vänner som dör" pappa lät väldigt ledsen. "Och ibland dör en som står en väldigt nära.." 

"Och? Vad är det?" frågade jag och kände hur tårar byggdes upp inom mig.

 "Brian är liksom..." Vi tittade på honom med ledsna blickar. "Död, Brian är död." Brian var pappas bästa vän sedan de första dagarna i sitt liv, nu när de är över. En svag tår rann ner för hans kind. "Allt gick så fort, en pang, ett skrik, ett mindre liv.. blod överallt, en livlös kropp föll ner vid min sida, jag skulle ha skyddat honom.." sa pappa med gråten i halsen. Tårar rann ner för hans kinder. Paris gav honom en stor kram. 

"Det är okej, pappa. På grund av Brian är det många personer som idag mår bra, han har räddat många liv" sa hon och kramade pappa hårdare. 

"Du har rätt, men han var som den bror jag aldrig haft" sa pappa och torkade bort en tår. "Allt kommer att bli bra" sa jag och gav honom en kram. "Jag vet bara inte vad jag ska säga till hans familj."

~Dagen efter~

"Ha det så bra i skolan" sa pappa när jag och Paris gick ut genom dörren.

 "Du med!" sa jag och stängde dörren. "Tack för att jag får åka med dig till skolan" sa Paris och log glatt mot mig. 

"Jag gör allt för min syster" sa jag och öppnade bildörren. Vi satte oss i bilen och satte på os bältet. 

"Du, jag tackade aldrig för vad du gjorde igår" sa Paris. 

"Du, det behövs inte" svarade jag och startade bilen och körde iväg. 

"Men jag gör det ändå, om du hade kommit en minut senare skulle jag ha varigt död, jag vet att en hård spark mot huvudet skulle komma" sa hon och tittade ut igenom fönstret. "Jag var tvungen att skynda mig, jag ville inte hitta min syster medvetslös på marken någonstans, det vore hemskt" sa jag och svängde in på skolgården.

"Men hejdå" sa Paris och klev ut ur bilen. 

"Vi ses hemma, och försök komma hem oskadd, är det nåt så finns jag alltid här, det är bara att sms:a" sa jag.

 "Ja det ska jag" svarade hon och stängde dörren. Jag såg hur hon gick osäkert mot skolbyggnaden. Jag börjar om 40 minuter, så jag stannade för att se att hon kom oskadd in i skolan.

~Paris perspektiv~

Jag gick mot skolbyggnaden sakta. Jag tittade omkring för att se om något hot kom i fullfart mot mig. Men nej, jag är själv. Då kände jag mig mer säker. Madison hjälpte mig med mina kläder, så man inte såg de enorma blåmärken som jag fått över min kropp, och sedan bandaget som är runt mitt högra knä. Jag har på mig ett par tajta svarta jeans, ett vitt linne och en flanell skjorta. Det är inte min stil, men jag gillar det, jag vill förändra mig, jag vill inte vara den Paris Annabelle som jag en gång var. Jag vill vara den nya Paris Annabelle som ingen har sätt förut, den nya Paris som blir omtyckt och uppskattad för den hon är. Det har jag ställt in mig på, jag ska bli uppskattad. Mitt blonda hår ligger i lösa lockar ner för min rygg, såklart så har Maddie gjort det med.. Men jag gillar det också.