Blood ~Swedish~ (Pausad)

Kapitel 2

Efter lektionen skyndade jag mig ut ur klassrummet. Jag svälter.

Snabbt gick jag till mitt skåp och kastade bokstavligen in mina böcker. Jag stängde skåpet och blev typ skrämd för mitt liv, eller ja, man kanske inte säger så men whatever, av att från ingenstans stod Parker lutad mot skåpen och tittade på mig. "Du behöver inte vara så hårdhänt" sa han och fick det där retsamma flinet. Hans bruna ögon glittrade i ljuset från lamporna i taket.

"Och du borde inte säga vad jag inte ska göra" sa jag och började gå mot matsalen för att möta upp Sasha och Alex.

Vi är inte de typiska Populära-Cheerleaders-som-bara-pratar-med-sportfånar tjejerna. Vi är mer de som alla vill vara vänner med av någon konstig anledning. Visst vi hänger ofta med skolans fotbolls lag men de är bara konstiga. Men jag ska inte säga nåt annat.. Men jaja.

Jag kände att det var någon som stirrade på mig. Jag kände hur det brände i nacken. Även om jag tyckte att jag just nu var själv i korridoren, och ingen har någonsin vågat att stirra på nån av mig och mina vänner. Jag stannade och kollade bakåt. Där stod förstås Parker, Parker Hudson, mannen från England. "Varför följer du efter mig?" frågade jag samtidigt som han började gå närmre mig.

"Jag vill veta varför du bara lämnade mig ensam i mitten av en ny skola, och jag vill veta vart matsalen är" sa han. Den brittiska accenten skar sig djupt in i mina öron. Men konstigt nog diggar jag det.

"Jag lämnade dig för att i detta ögonblick svälter jag, så jag är på väg till matsalen" sa jag och drog handen lätt igenom mitt bruna hår.

"Det är okej att du följer efter mig, bara du inte stirrar" sa jag. "Jag vet när du gör det." Parker nickade och jag började gå, med Parker hack i häl.

När vi kom fram till matsalen stod Sasha och Alex och pratade.

"Vad tog dig så lång tid??" frågade Alex när jag kom fram till dem.

"Ny elevs problem" svarade jag och nickade mot Parker. Sasha och Alex stod bara och stirrade. De hade bokstavligen tappat hakan. Men när Alex pojkvän Michel kom fram till henne skakade hon på huvudet och gav honom en lätt puss på kinden.

"Så vem är den nya killen?" frågade han.

"Det är Parker Hudson" sa jag.

"Okej" sa Michel. Han såg orolig ut, orolig ut för någonting. Parker tittade mot oss och han såg lika orolig ut som Michel.

"Ehrm.. jag måste gå.. jag har fotbollsträning nu" sa Michel och skyndade sig iväg. Och ja, Alex är ihop med en i fotbolls laget. Faktiskt kaptenen men aja, de har dejtat i fyra år, långt innan han blev en sportfåne som alla andra tjejerna i skolan vill vara tillsammans med. Så Michel är den ända sportfånen jag själv brukar prata ganska mycket med. Jag gick fram till Parker och han tittade oroligt på mig.

"Varför tittade du och Michel sådär på varandra??" frågade jag. "Jag är väldigt förvirrad."

"Ehrm, jag vet inte vad du pratar om" sa han. Jag vet att han ljuger.

"Kom igen, jag vill ha ett äkta svar" sa jag och stirrade långt in i Parkers ögon. Jag var tvungen att titta upp men jag såg fortfarande honom djupt in i ögonen. "Okej, du behöver inte göra det för nu, men du kommer att få göra det i framtiden" sa jag och tittade ner i golvet istället.

Dagen gick, och man kunde tydligt se att varje tjej i skolan var kär i honom. Killarna i skolan verkade gilla honom med. De ville vara hans vän. Jag pratade inte med Parker på hela dan.

"Äntligen är det dags att gå hem" sa Sasha medans vi gick mot våra skåp. Hennes klackskor ekade i den nu tomma korridoren.

"Ja, det har varigt en skum dag" skrattade jag och öppnade mitt skåp, som vi nu kommit fram till.

"Ja, men den där Parker Hudson ser inte så pjåkig ut" sa Sasha och log stort. Hennes kritvita tänder glittrade i ljuset från taklamporna.

"Seriöst, du också?" frågade jag och tittade menande på henne.

"Vadå, han ser ju ut som en modell!" utbrast hon och behöll leendet på hennes läppar.

"Det kanske han gör" sa jag och fick ett litet flin på läpparna. "

"Lägg av!" sa Sasha. "Du är kär i honom!" sa hon och kramade mig hårt.

"Nej det är jag inte!" sa jag och drog mig ur hennes famn.

"Jo det är du! Jag känner igen ditt beteende från Alex, innan Michel bjöd ut henne. Det är klart att du är kär i honom, jag bara vet det!" sa hon och tittade menande på mig. "Erkänn."

"Nej, jag är inte kär i honom, lita på mig" sa jag och stängde mitt skåp och tog fram min mobil ur ryggsäcken.

"Jaja, okej, men när ni gifter er, glöm inte att bjuda mig" sa hon med ett flin på läpparna. "Men jag måste kila nu, ska hämta Aiden på fritis" sa hon och gav mig en snabb kram och skyndade sig iväg.

Jag skulle precis börja gå då jag kände en sval hand på min axel. "Har du bråttom?" frågade en känd röst.

Jag vände mig om för att se Parker stå och titta på mig. "Nej jag har inte bråttom" sa jag och drog handen igenom mitt hår. "Och vad vill du mig??"

"Inget, jag vill bara prata." Han såg så perfekt ut. Det mörkbruna håret, bruna ögonen och den lätt färgade huden. Han har allt som jag inte har, iallafall hudfärgen. Då jag har brunt hår och bruna ögon.

"Men vad var det du ville prata om?" frågande jag och tittade honom i ögonen. Han tog ett djupt andetag och kollade på mig.

"Jag behöver din hjälp med en sak" sa han och drog handen igenom sitt hår.

"Med vad?" sa jag fundersamt.

"Eh, glöm det, jag behöver ändå inte göra det nu" sa han och suckade.

"Bara så du vet, så är det nåt skumt med dig som jag kommer att ta reda på" sa jag och gick ifrån honom. Han stod kvar utan att säga ett ord. Har jag gjort honom arg?

~~~~~~~~~~~~~~~~~

Så nu är andra kapitlet slut!

Vad tyckte du om det? Det tog en väldans tid att skriva det för att mina idéer tog snabbt slut när jag började skriva, men jag fick iallafall ihop det!

Detta kapitel var på 1035 ord :)