Sms//O.m

1.6

18 december

Idag var dagen då begravningen skulle äga rum.

Vi satt just nu i bilen påväg mot kyrkan. På mig hade jag en svart klänning utan detaljer och över den hängde en svart kofta som jag struntat att knäppa. Mina ben var klädda i ett par svarta tunnstrumpbyxor då det som sagt var vinter.
Inte för att jag trodde tunnstrumpbyxor hjälpte, men det var väll bättre än inget.

Bilen stannade och jag hoppade tveksamt ut ur bilen. Mamma såg min tveksamhet och drog in mig i en kram, en kram som bara mammor kan ge.
Vi lossade på kramen och hon gav mig ett stöttande leende innan vi började gå mot kyrkan i tystnad. Jag trodde ingen av oss hade så mycket att säga, för vad skulle man säga när ens make som även varit pappa till ens dotter, dött?

Utanför krykan väntade redan några släktingar och människor jag inte alls visste vilka det var. De kastade medlidande blickar på mig och jag riktade blicken mot marken. Jag ville inte få några medlidande blickar, det gjorde det bara värre.

Kyrkan öppnades och vi gick in för att sätta oss. Jag, mamma och några nära släktingar längst fram. Okända människor bakom oss. Jag letade med blicken efter Oscar, jag visste inte hur han såg ut. Men jag kunde ju alltid gissa. Till min besvikelse var det bara 30+ människor här.

Prästen kom och började prata men jag lyssnade inte. Jag hade ingen ork att lyssna.

Några höll tal, vilka det var som höll talet visste jag inte.
All min fokus var placerad på kistan som stod några meter framför prästen. Där i låg min pappa, min älskade pappa. Tårarna som hela tiden runnit ner längst mina kinder blev fler och tankarna tog över.

Mamma petade mig i sidan och jag kollade upp på henne. Hon nickade mot prästen som stod med blicken på mig. Snett bredvid honom satt en tant vid pianot och kollade snällt upp på mig. Då förstod jag.
De var min tur, jag skulle sjunga.

Jag ställde mig skakigt upp och torkade bort tårarna som runnit längst mina kinder likt en flod.
Klackarna på mina skor ekade när jag gick längst fram i kyrkan.

Jag blundade och tog ett djupt andetag. Nu gällde det.

De första tonerna från pianot nådde mina öron och jag öppnade ögonen medan de första orden flög ut ur min mun.
(Sätt på Latch-Daniela Andrade)

You lift my heart up when the rest of me is down.
You, you enchant me even when you're not around.
If there are boundaries, I will try to knock them down
I'm latching on, babe, now I know what I have found

I feel we're close enough
I wanna lock in your love, baby
I think we're close enough
Could I lock in your love

Tårarna började ännu en gång rinna.

Now I've got you in my space
I won't let go of you
Got you shackled in my embrace
I'm latching on to you

Dörren in till kyrkan öppnades men jag hade ingen ork att kolla dit.

I'm so encaptured, got me wrapped up in your touch
Feel so enamored, hold me tight within your clutch
How do you do it, you got me losing every breath
What did you give me to make my heart beat out my chest

I feel we're close enough
I wanna lock in your love, baby
I think we're close enough
Could I lock in your love

Now I've got you in my space
I won't let go of you
Got you shackled in my embrace
I'm latching on to you

Now I've got you in my space
I won't let go of you
Got you shackled in my embrace
I'm latching on to you

And I don't want to let
Don't want to let go
No I don't want to let
Don't want to let go
And I don't want to let
Don't want to let go
No I don't want to let
Don't want to let go

De sista tonerna lämnade pianot och det förblev tyst i kyrkan.
Mina klackar bröt tystnaden när jag styrde mina steg mot kistan.

Jag placerade varsamt tavlan med mig och pappa på. Jag var ca 5-7 år på den bilden, vi satt i min säng och kollade upp på något. Vi kollade upp på alla de lysande 37 stjärnor.

Jag kände hur det plötsligt högg till i hjärtat och jag föll ner på knä.

Steg närmade sig men jag reagerade inte förens mitt namn lämnat dennes läppar.

"Alyssa?" Det var Oscar. Jag vände mig hastigt om och framför mig befann sig en lång kille med en svart bandana placerad på huvudet. Han var en annan definition av perfektion.

"Oscar?" Min röst höll förvånansvärt och han nickade tårögt. Jag slängde mig gråtandes i hans famn och han bar sakta med mig tillbaka mot en av bänkarna.
"Du kom" viskade jag.

Han kom.