24 månader | Foscar xmas story

0.5

Jag står framför spegeln och fingrar på skjortans krage. Samma skjorta som jag bar första gången jag träffade Oscars föräldrar. Jag har knappt vågat använda den sedan dess. Det är nästan som att den dagens nervositet sitter kvar i det tunna tyget, som en nervös aura. Jag kan inte låta bli att le över minnet.

"Det kommer att gå jättebra Felix"

Yttrar Oscar för säkert femte gången i rad genom telefonen som ligger placerad på min byrå med högtalaren på så att jag kan prata med honom samtidigt som jag stressat försöker att göra mig till synes perfekt inför kvällen.

"Jag tror ärligt att jag kommer att få en hjärtattack snart Oscar. Ha 112 på kortnummer under kvällen"

Utbrister jag nervöst och hans varma skratt fyller luren vilket gör att jag inte kan hindra mungiporna från att krypa uppåt i ett leende trots mitt nervösa tillstånd.

"Lugn Felix, dem kommer inte att döda dig. Men tar pappa fram luftgeväret så är det nog dags att dra"

Säger han skämtsamt och jag himlar lätt med ögonen mot telefonen trots att jag vet att han inte kan se mig.

"Oscar!"

Utbrister jag och han skrattar igen. Jag är glad att någon åtminstone kan glädjas över att jag är så nervös att jag är rädd att få hjärtklappning mitt under middagen.

Oscar har avslöjat i efterhand att han också var nervös. Inte för att hans föräldrar inte skulle tycka om mig utan för att de skulle skämma ut honom eller skrämma iväg mig. Som att det någonsin hade inträffat. Hur den kvällen än hade slutat så hade jag aldrig kunnat låta det förhindra mig från att träffa honom, för redan efter såpass kort tid var jag fast även om jag inte riktigt insåg det då.

När jag står på trappen utanför Oscars dörr så är jag nära på att vända om och fly innan jag lyckas svälja ner nervositeten något och knackar på dörren. Genast ångrar jag mig, nu är det försent.

När Oscar öppnar bara sekunder senare så slappnar jag av en aning över synen av hans leende och vänliga blick. Vi utdelar en snabb kram och en öm kyss innan jag kliver in genom ytterdörren och så diskret som möjligt torkar av de svettiga handflatorna mot jeansen innan jag besvarar handskakningarna från Oscars föräldrar.

"Så Felix, hur går det för dig i skolan?"

Frågar Oscars pappa tidigt in i middagen och jag tuggar frenetiskt på en liten köttbit innan jag rycker lätt på axlarna och försöker le avslappnat.

"Jo men det går väl bra, l-liksom"

Får jag fram och lyckas inte dölja nervositeten som får rösten att darra. Oscar låter sin hand smyga ner under bordet för att försiktigt krama om min en aning i ett försök att lugna ner mig och jag sänder honom en tacksam blick.

"Och ni två, ni är väl försiktiga och ansvarsfulla? Om ni förstår vart jag vill komma?"

Frågar Oscars mamma vidare och till en början ger jag henne en oförstående blick innan det plötsligt går upp för mig vart hon försöker komma. Mina kinder blossar generat upp i en djupröd färg och jag lägger även märke till hur Oscars egna kinder är en aning skära.

"Mamma snälla"

Väser han fram med en generad stämma och vi båda klarar knappt av att titta på varandra innan jag hasplar mig ur någon sorts förklaring över hur vi vill vänta och ta det lugnt nu i början, vilket bara gör stämningen ännu mer obekväm och genant.

Jag kan inte låta bli att skratta till över minnet, över hur nervös jag varit. Allt hade trots allt gått jättebra och Oscars föräldrar medgav att vi var mycket fina tillsammans och Oscar berättade efteråt hur de berömt mig vilket gjorde mig glad och lättad. Jag var accepterad och det var en oerhört lättnad.

Innan Oscar flyttade hade hans familj blivit som en andra familj till mig. Jag tillbringade nästan lika mycket tid hemma hos dem som hemma hos mig, så nervositeten i början försvann snabbt. Nu finns det endast saknad kvar.