24 månader | Foscar xmas story

1.6

"Dra på dig kläderna så sticker vi!"

Jag och Oscar skulle alltså ta en tur i slalombacken. Kanske inte bästa alternativet, med tanke på att jag knappt kunde åka nerför en barnbacke utan att trilla.

"Du menar att vi ska åka den backen?"

Jag ser mig omkring och inser att vi inte har mycket till val än att åka ner här.

"Den är inte så svår!" säger han glatt och ler mot mig. Tror jag i alla fall, eftersom hans skidglasögon täcker hans ögon och en buff (en sorts halsduk) som täcker i princip resten av ansiktet.

Han låter sina stavar släpa efter honom i remmarna när han håller i mina stavar som en såndär sele man har till små barn.

"Släpp inte Oscar!" säger jag skräckslaget och ser ner mot den branta backen som väntar oss.

Försiktigt plogar jag mig framåt i ett långsamt tempo. Folk susar förbi oss och små barn kollar roat på oss där vi åker fram över den skimrande snön.

"Vi ser inte kloka ut" skrattar jag och märker snabbt hur mina lår börjar krampa av allt plogande.

"Det är okej! Någon gång måste ju vara första" hör jag honom säga där bak. Innan jag vet ordet av har han släppt mina stavar och mina ben viker sig.

Svordommar lämnar min mun när jag råkar landa på kanten på ena skidan.

"Helvetes..."

"Gick det bra?" frågar han och skrattar tyst när han ställer sig nedanför mig.

"Nej. Du släppte" muttrar jag surt och försöker häva mig upp på benen igen.

"Förlåt hjärtat"

Ett litet leende tar form på mina läppar och jag börjar smått åka framåt igen.

"Jag klarar mig!" säger jag bestämt när Oscar frågar om jag vill att han ska hjälpa mig.

Ett skratt hörs från hans håll och jag riktar fokuset framåt.

Det tar inte många sekunder innan skidorna sticker åt olika håll och jag trillar ner i snön ännu en gång.

"Felix älskling, testa att svänga istället för att bara åka rakt" yttrar han lungt och jag ser upp på honom från min plats nere i snön.

"Visa mig då" svarar jag buttert och sätter mig upp.

Han åker neråt i backen med perfekta svängar, utan att ploga. Det syns tydligt att han åkt tidigare och med ens känner jag mig urkass.

Jag kan faktiskt medge att jag var sämst. Tävlingsmänniskan i mig tog övertaget.

"Om vi tar oss ner till stugan helskinnade så ska jag fixa i ordning lite varm choklad" säger Oscar efter en femte tur i backen. Hela jag liknar mer än snögubbe än en skidåkare.

"Åh ja!"

"Men då får du se till att resa på dig igen och åka vidare!"

"Jag orkar inte"

"Här, ta min stav så hjälper jag dig upp"

Vi åkte skidor flera gånger under vår tid tillsammans. Jag lärde mig hur jag skulle ta mig ner utan att trilla stup i kvarten, och Oscar visade när han åkte på sina twintips i FunParken. Jag har även tappat räkningen på hur många koppar choklad vi druckit tillsammans.

Choklad får mig att tänka ännu mer på Oscar och det gör ont att veta att han är så långt ifrån mig.

Min nalle Oscar och jag väntar tålmodigt på något som helst tecken på att han fortfarande är vid liv.