24 månader | Foscar xmas story

1.4

Oscar

Jag faller tungt ner i sängen med ansiktet först. En djup suck ner i madrassen och jag vänder mig sedan för att lägga mig på min blommiga kudde. Den som länge doftade Felix, men det försvann för ett tag sen.

Min älskade Felix.

"Ni måste skoja? Snälla, man ska inte skämta om sånt här. Tala om sanningen för mig!" kastar jag ur mig och ser desperat på mina föräldrar som sitter tvärs över det ljusa bordet.

"Nu när det bara är vi som bor här kände vi att det skulle vara nyttigt att få se något nytt!"

Jag spänner mina käkar och känner hur ilska, men samtidigt ledsna tårar bildas i mina ögon och gör min syn suddig.

"Men jag då?! Tror ni verkligen att jag vill det? Tänk på stackars Felix! Hur ska han reagera?" gormar jag och fläktar med båda armarna i övertydliga gester.

"Men nu är det såhär att jag och mamma har bestämt detta! Vi flyttar om en vecka, så börja packa det du ska ha med dig."

Frustrerat reser jag mig upp från stolen så den flyger i golvet. Med klampande steg går jag uppför trappen och kastar mig i sängen.

Jag plockar upp min mobil och knappar fram mina kontakter

Mitt allt ❤

Symbolen för att ringa trycker jag ner och inväntar sedan signalerna.

"Hejsan valross!"

Alltid var det valross. Jag klippte ofta till med nåt helt spontant son inte alls passade in.

"Hejsan... Gris?" säger jag och skrattar till innan jag harklar mig för att få min grötiga röst att försvinna.

"Kunde du inte kommit på något bättre?"

"Vadå? Gris är väl inte direkt värre än valross?"

Jag ser mitt stora leende i spegeln, men med ens inser jag varför jag ringde, och mitt leende är som bortblåst.

"Du slutade le, jag hörde dig"

Han kunde läsa mig som en öppen bok.

"Ehm... Kan jag komma hem till dig om typ fem?"

"Dörren är alltid öppen för dig!" säger kan kärleksfullt och jag blir en aning gladare.

Det var faktiskt helt sant. Dörren var aldrig låst när jag kom hem till honom. Ibland undrar jag faktiskt om de aldrig låste dörren.

Felix öppar dörren med ett glatt leende, men när han ser mina rödgråtna ögon försvinner lyckan i hans ansikte.

"Felix... Vi måste prata" viskar jag tyst.

Förvirringen i hans blick övergår snabbt till nervositet och han mumlar något ohörbart innan han styr stegen mot vardagsrummet.

Så fort vi båda slagit oss ner i soffan början han nervöst prata.

"Jag vet att jag borde ha tagit disken den där kvällen och jag vet att jag är tråkig när jag somnar framför filmer och jag vet att jag inte alltid är på bra humör men jag kan bättra mig Oscar, jag gör allt!"

Jag skrattar till mellan tårarna av hans plötsliga panik och ser lugnande på honom.

"Nej Felix, jag tänker aldrig göra slut med dig! Men om du vill göra slut med mig så förstår jag, för det är inte lätt att vara tillsammans med någon som bor flera hundra mil bort"

"Vadå, vad menar du? Du bor typ fem minuter bort?"

"I en vecka till"

Han ser skräckslaget på mig och jag biter mig i läppen för att hålla tillbaka alla snyftningar.

"Du menar...?"

"Vi ska flytta till USA"

Det var det västa tänkbara som kunde hända. USA av alla ställen.

Jag har inte pratat med Felix på hur länge som helst på grund av tidsskillnaderna och kostnaderna.

Vi brukade skypa, men vårat wifi har varit paj alldeles för länge.

"Jag vill att du ska ha den här"

Tårarna rinner än nerför Felix kinder när han sträcker fram en svart hoodie som jag så många gånger bett om att få låna.

"Tänk på mig när du ser den"

"Jag kommer alltid tänka på dig", säger jag med en mosig röst.

"Oscar!"

Felix tar tag i min arm precis när jag ska gå ut från huset. Han ser rakt in i mina ögon och tar tag om mina kalla händer.

"Vad som än händer kommer du alltid finnas i mitt hjärta!"

Nya tårar faller nerför mina kinder.

"Jag, Felix Sandman älskar dig, Oscar Enestad"

"Jag älskar dig mest av allt"

Vårt första jag älskar dig och vår sista kyss. Vårt avsked var som kärlekens metafor, det är den bästa och värsta känslan som finns på en och samma gång.