24 månader | Foscar xmas story

2.1

Jag sitter vid köksbordet med blicken fäst på grannbarnen som kämpar med att få upp tältet som de ska spendera natten i. Jag kan inte låta bli att le, jag och Oscar tältade mycket trots att han alltid älskade att skrämma upp mig vilket ledde till att många av nätterna avlutades i sängen bakom låsta dörrar.

"Jag kan själv"

Yttrar jag bestämt medan jag desperat försöker att få det förbannade tältet att stå stadigt trots att det ständigt faller ihop och Oscar försöker förgäves att dölja skrattet och så fort jag tittar över på honom och spänner blicken i honom så lyfter han händerna och sänder mig ett litet flin.

"Felix, hjärtat, jag tror att du behöver använda pinnarna. De är nog inte med enbart för dekoration"

Säger han med skratt i rösten och jag himlar lätt med ögonen och rycker åt mig pinnarna i hans famn. Muttrandes över de komplicerade instruktionerna slutar det tillslut med att jag sjunker ner i skräddarställning på marken och korsar armarna över bröstkorgen.

"Du är så söt när du är sur älskling"

Skrattar han fram och jag fnyser högt vilket får honom att flina innan han försiktigt tar över mitt arbete med tältet. Snart står det stadigt upp och jag sänder honom en trött blick innan jag kryper in i tältet och han följer tätt efter tillsammans med täcken, kuddar och madrasser som han sprider ut över golvet innan han stänger dragkedjan och grenslar mig försiktigt.

"Var inte sur baby"

Säger han med en retsam stämma och kysser mig ömt över halsen och ner över nyckelbenet som blottas pågrund av att min tröja glider ner.

Envist biter jag ihop och hans flin växer medan han medvetet gör de ömma kyssarna allt mer intima, allt mer sensuella och sugmärkena allt mer tydliga.

"O-Oscar"

Tillslut kan jag inte hålla mig utan faller för hans retsamma beröring. Mina fingrar snuddar vid hans hud och mina läppar möter hans. Ett nöjt läte slinker ur honom när jag kysser honom med tunga och smeker hans varma hud.

"Du kan inte förbli sur på mig babe"

Yttrar han glatt och jag himlar lätt med ögonen men kan inte låta bli att le, för han har rätt. Jag kan omöjligen förbli arg på honom. Ett leende räcker och jag glömmer allt.

Timmar senare ligger vi under täcket med ficklampor som de enda ljuskäglorna i det mörka tältet. Vinden viner utanför och jag kryper ihop i Oscars famn.

"Är det nu vi ska berätta spökhistorier?"

Frågar han skämtsamt och jag sparkar försiktigt till honom på smalbenet vilket får honom att skratta.

"Oscar sluta, du vet att jag är mörkrädd"

Får jag ur mig med en skärrad röst och han drar in mig tätare i sin famn och kysser mig lätt i pannan.

"Vet du hur många som har försvunnit under en natt i ett tält?"

Yttrar han och jag kvider till och borrar ner ansiktet mot hans bröstkorg samtidigt som jag ännu en gång löst sparkar till honom.

"Oscar!"

Får jag ur mig med en gäll, nästan feminin stämma och han skrattar lågt innan han kramar om mig ordentligt och möter min blick.

"Du kan vara lugn min prins, jag skyddar dig"

Yttrar han sedan ärligt och kysser mig ömt på läpparna vilket får mig att slappna av i hans famn och plötsligt är inte vinden utanför så skräckinjagande eller mörkret så instängt, för i hans famn känner jag mig alltid trygg.