24 månader | Foscar xmas story

1.7

"Felix ska du inte följa med och åka skridskor?"

Mammas fråga får nästan tårarna att spilla över. Att åka skridskor var vår grej. Varje vinter gjorde vi det minst tre gånger, det var så många jag behövde för att åtminstone kunna stå på dem någorlunda.

"Felix älskling du måste komma ut på isen om du ska åka skridskor"

Får Oscar ur sig med ett skratt där han står ute på isen i väntan på att jag ska lämna den betryggande marken och kliva ut på isen.

"Du behöver inte vara rädd hjärtis, jag hjälper dig"

Säger han med en mjuk röst, och jag vet att han gör det med flit för det är exakt den meningen som krävs för att jag ska ta steget ut på isen.

"Jag är inte rädd"

Fnyser jag fram trots att hjärtat går som ett lokomotiv i bröstkorgen och nervositeten suger till i magen. Jag hinner ta två stapplande steg ut på isen innan jag någon sekund senare sitter pladask på isen och Oscar skrattar högt.

"Oscar skratta inte!!"

Får jag fram men kan själv knappt stoppa skrattet att bubbla fram, för det är nästan skrattretande hur kass jag är.

"Kom här snygging"

Yttrar han med skratt i rösten innan han hjälper mig upp på fötter och med mina händer i sina börjar han sakta åka baklänges över den blanka ytan och jag stapplar efter honom med händerna i ett krampaktigt grepp om hans och blicken fäst på våra fötter.

"Felix om du lutar dig så mycket framåt så kommer du snart att välta. Titta på mig älskling"

Får han ur sig med en munter stämma och jag tittar upp för att möta hans tindrande ögon. Jag kan inte låta bli att le över hans lycka och han ler tillbaka.

"Titta Felix, det går ju!"

Säger han efter en stund och jag upptäcker att jag var så upptagen med att studera hans vackra ögonfärg att jag inte ens reflekterat över hur vi numera snirklar oss fram över isen i en relativt snabb takt. Oscar åker baklänges för att balansera upp mig, så det mesta är nog hans förtjänst.

"Okej nu får du testa att åka en liten bit själv"

Säger han plötsligt och måste lägga märke till min skräckslagna blick då han skrattar lågt.

"Bara den här biten, kommer du hela vägen fram så får du en kyss"

Säger han när han åkt en liten bit ifrån mig och jag lyser upp vid benämningen av kyssen vilket han lägger märke till och flinar brett. Med en målmedvetenhet börjar jag försiktigt att röra mig framåt, det är vingligt och hackigt, men framåt kommer jag. Precis när jag når Oscar så snubblar jag till men han är snabb med att fånga upp mig i sin famn.

"Aha så det är kyssar jag behöver locka med"

Får han ur sig med en glad röst och jag räcker ut tungan åt honom innan jag menande plutar med läpparna och han skrattar lågt innan han lägger ena handen ömt mot min kind och sedan kysser mig passionerat.

"Nej, jag vill inte åka skridskor"

Får jag fram med en sorgsen stämma och kryper ihop under täcket med en av Oscars gamla tjocktröjor i famnen. Jag kan inte åka så länge jag inte får hans kyssar.