24 månader | Foscar xmas story

1.1

Jag kommer ihåg min första födelsedag tillsammans med Oscar. Det började som en väldigt dålig dag men avslutades på bästa möjliga sätt.

Jag vaknar på morgonen av att mina föräldrar är inne och sjunger för mig. Med ett leende på läpparna tackar jag för den något falska sången och äter villigt upp frukosten som serveras på en bricka i sängen. Jag kan inte undgå besvikelsen när jag låser upp telefonen och inser att inget nytt meddelande från Oscar har dykt upp på skärmen. Men jag skakar snabbt av mig olustkänslorna, jag kommer ju att träffa honom snart. Då kommer han definitivt att säga något.

När jag en halvtimme senare öppnar ytterdörren och möts av Oscars leende på andra sidan dörren så vaknar fjärilarna till liv i maggropen.

"Godmorgon Felix"

Säger han glatt och drar in mig i en kram och passar även på att lämna en mjuk kyss mot mina läppar.

"Godmorgon Oscar"

Yttrar jag aningen förvirrat, för han beter sig precis som vanligt. Kanske har han faktiskt glömt bort min födelsedag.

"Ska vi gå?"

Frågar han och jag nickar försiktigt innan jag låser dörren efter oss och sedan placerar min hand i hans.

"Det är en bra dag idag"

Får han fram med en munter stämma när vi promenerar den korta vägen till bussen och hoppet inom mig stiger.

"Jaså? Varför det?"

Frågar jag hoppfullt och tittar på honom med tindrande ögon och ett hoppfullt leende på läpparna.

"Vi får tillbaka våra prov idag, och jag är säker på att både du och jag får A"

Utbrister han glatt och jag känner hur mitt humör sjunker med ens. Han kommer ihåg att vi ska få tillbaka våra prov men han kommer inte ihåg att det är min födelsedag idag. Han kanske inte ens bryr sig.

Dagen passerar förbi och Oscar verkar inte ens märka av mitt dåliga humör. Han är lika munter som vanligt och vad som krossar mig ännu lite mer är att han inte ens är lika närgången och kärleksfull som han brukar. Inga spontana kyssar mellan lektionerna, ingen hand på min svank medan vi går, inga lappar med söta små meddelanden under lektionerna. Kanske är det nu han tröttnar, kanske vill han göra slut.

Jag kommer aldrig att glömma hur rädd jag var den dagen, jag var helt säker på att han skulle göra slut med mig vilket definitivt hade gjort det till den sämsta födelsedagen någonsin.

Det är inte förrän jag kommer hem den eftermiddagen som jag låter tårarna falla. Inte ett ord om min födelsedag, han kommer inte ens ihåg. Jag som till och med har skrivit upp hans födelsedag i kalendern med en röd tuschpenna så att jag aldrig ska glömma av.

En försiktig knackning mot dörren får mig att torka tårarna och försiktigt röra mig mot dörren. Vad är det nu då, jag orkar inte träffa någon mer idag. Vill bara gräva ner mig under täcket tills dagen är över.

Men när jag öppnar dörren så tror jag nästan att hjärtat slutar att slå för en sekund. För utanför dörren står han, min pojkvän, iklädd en prydlig svart kavaj, en bukett med röda rosor i handen och ett glatt leende på läpparna.

"Trodde du verkligen att jag glömt av din födelsedag? Det är ju bästa dagen på året, för tänka sig att för 17 år sedan föddes du och gjorde hela värden till en bättre plats. Och idag är du min, vilket bara det är värt att fira"

Yttrar han kärleksfullt innan han sträcker över den gigantiska rosbuketten som jag tar emot med tårar i ögonen.

"Grattis på födelsedagen älskling, dig kommer jag aldrig att kunna glömma av"

Säger han lugnt innan han drar in mig i sin famn och kysser mig ömt och kärleksfullt.

Min senaste födelsedag var otroligt tom utan honom. För allt som stod på önskelistan var jag önskar att Oscar kommer tillbaka.