We Can't | F.s

Kapitel 4

Idag är dagen då mitt liv kommer förändras föralltid. Dagen då jag inte kommer vara osynlig längre. Dagen då alla kommer att veta vem jag är. Idag är dagen jag ska berätta för alla på min skola vad som hände den sommarkvällen som gjorde att han var borta hela sommarlovet. Den 12 Juni var datumet.

- Pappa, jag går nu! Ropar jag ifrån hallen men jag får inget svar så jag antar att han redan gått.

Jag går ut i genom ytterdörren klädd i en svart vinterjacka i den kortare modellen på fötterna har jag ett par svarta boots. På ben och överkropp har jag ett par blåa slitna tighta jeans och en vit långärmad i den lösare modellen. Runt halsen pryder en grå halsduk. på händerna sitter ett par gråa stickade vantar. En svart typ av handväska med silvriga detaljer på. Håret ligger längs ryggen med lite lätta små naturliga lockar. Min förkylning har börjat lossna. Jag har kunnat krya på mig under helgen och igår måndag som jag fick lov utav pappa att vara hemma.

Felix skulle hämta upp mig så jag slapp ta bussen. Så när jag kommer ut står han lutad mot mopeden med armarna i kors som en gentleman.

- Hej, säger jag när jag nästan är framme vid honom.

- Hej, svarar han och reser sig upp ifrån att ha stått lutad mot moppen. Vi kramas och han räcker mig sedan en utav hjälmarna.

- Hur är det idag?

- Jag är lite smått nervös men annars är det bra, själv?

- Jodå det är bra, men du behöver inte vara nervös det kommer gå bra.

- Hahah ja det får vi hoppas

Jag sätter på mig hjälmen han gett mi tidigare och ändrar sedan väskan så att jag har den över axeln. Hoppar på moppen bakom Felix. Armarna lägger jag runt hans midja i ett stadigt grepp.

Han startar och börjar sedan köra mot skolan. Det tar tjugo minuter med buss till skolan men nu skulle jag tippa på att det tar en tio minuter.

Jag hoppas jag inte får en massa negativ kritik idag för det skulle jag inte orka med. Men det skulle i så fall ske ett mirakel ifall inte skulle hända. den personen jag är mest rädd för att möta är Karl. Han blir nog riktigt arg och han är väldigt läskig och obehaglig när han blir arg. Jag är rädd för att möta Linn också. För att hon kommer blir riktigt arg och undra varför jag inte berättat detta för henne. Jag hoppas hon fortfarande vill vara min vän efter detta och att hon inte är för blind utav kärlek så hon inte kan se det.

- Vi är framme, säger Felix och stänger av moppen.

- Japp, svarar jag och hoppar av moppen, detsamma gör Felix. Hjälmen tar jag av mig och räcker fram den till Felix.

- Behåll den, jag skjutsar hem dig sen ändå

- Jaha, okej

Jag fortsätter hålla i hjälmen. Väskan som tidigare haft över axeln tar jag av och hänger den på den andra axeln.

Felix har nu låst sin moped och vi börjar gå mot personalrummet där dom har micken till högtalaren som går ut över hela skolan. Felix hade pratat med lärarna igår ifall det var okej att låna den idag för att det var något väldigt viktig och hemskt han behövde berätta. Lärarna hade givetvis frågat om vad och då hade han får berätta. Då fick han lärarnas godkännande.

Vi börjar närma oss och knackar på dörren. Personen som öppnar är Åke gitarrläraren på skolan. Felix säger att det gäller angående det dom pratat om igår och Åke bara nickar på huvudet och låter oss sedan att gå in. Han leder oss in till rummet med micken. Han visar snabbat hur man gör innan han lämnar oss och önskar oss lycka till.

Vi sätter oss ner på varsin stol som står mittemot micken.

- Okej då kör vi, säger Felix och tittar spänt på mig.

- Jah, svarar jag och nervositeten är uppe i halsgropen

Felix sätter sig ordentligt innan han håller in knappen som gör att det man säger hörs ut i korridorerna. Åke hade sagt han hade sagt till alla lärare att när dom hör Felix prata ska dom be alla eleverna sluta upp med det dom håller på med och det omedelbart.

- Hej, mitt namn är Felix Sandman och jag o min vän Emma Rosdahl har något viktigt att berätta om killen som verkar vara hela skolans favorit, Karl Persson...

-Linns perspektiv-

Jag kan inte andas, det känns som all min luft i lungorna har lämnat och det ligger något slags lock över luftröret som gör att jag inte kan ta in mer luft. Jag kan inte fatta det. Hur kunde jag inte veta eller hur kunde jag vara så blind.

Karl sitter längst fram i klassrummet och just nu bubblar ilska inom mig så det jag kommer göra härnäst kommer jag ångra men just nu är det helt klart värt det.

Jag reser mig upp ifrån stolen jag sitter på. Börjar gå emot honom med arga steg. Efter varje bänk jag passerar tittar personerna som sitter där upp. Jag kommer fram till honom och ställer mig framför bänken han sitter vid så att vi står/sitter mittemot varann.

- Du är fan i helt jävla dum huvudet, ryter jag emot honom och efter det ger jag honom örfil som han inte kommer glömma på länge, hon är fucking min bästa vän, din idiot jävel.

Sedan stormar jag ut ur klassrummet med min mapp, penna och sudd i handen. Jag springer längs med korridoren mot personalrummet där Emma befinner sig tillsammans med Felix.

Jag ser att dörren öppnas och ut kommer Emma tillsammans med Felix. Jag är inte långt ifrån när jag ser dom bara 6-8 meter ifrån.

- EMMA! skriker jag och Emmas och Felixs ansikte vrids åt mitt håll, Emma börjar gå emot mig och när jag kommer fram slänger jag mig in princip i hennes armar eftersom det går så fort i och med det att jag sprang.

-Förlåt mig så himla mycket för att jag inte lyssnat på dig eller något, svarar jag med ynklig röst för att jag håller på att börja gråta

- Jag har försökt berätta för dig jag vet inte hur många gånger, säger Emma förtvivlat.

- Jag vet, jag vet, det är därför jag säger förlåt över att jag inte lyssnat på dig

- Så du är inte arg?

- Va? Nej, varför skulle jag de?

- För att jag inte berättat något

- Nej eller okej jag var arg till en början men insåg att det var jag som inte hade lyssnat

- Okej, du är förlåten

- Åh tack du jag älskar dig så mycket och jag ska inte låta något sånt här hända dig igen.

Nu brister det för mig. Jag börjar gråta och jag hör att Emma har börjat gråta också.

- Det är skönt att veta, svarar hon

- Vill du veta en sak?

- Vad?

Vi släpper ifrån kramen och torkar våra tårar. Felix har nu kommit fram till oss och står jämte Emma.

- Jag hade Engelska nu och Karl har det också. Så jag gick fram till honom och sa att han var helt jävla dum i huvudet och en jävla idiot, sen gav jag honom en örfil.

- Vänta va? hahah

- Ja vadå? Han förtjäna det ju

- Hahah du är fan king asså

- Jag vet hahah