En annan kropp (PAUSAD)

Kap 3

Jag öppnade ögonen och försökte röra händerna när jag märkte att dem var fastbundna. Jag tittade runt mig och såg att jag satt i en tom lokal, antagligen ett gammalt lager. Vart tusan är jag? Och vilka var det som kidnappade mig?
Jag försökte dra sönder repet. Det brände till på handlederna och jag förstod att dem hade doppat repet i nån grejs som bränner sönder huden på annorlunda varelser. Jag försökte byta skepnad men inget hände. Fan också...
Plötsligt öppnades en dörr och de tre männen kom gåendes med två personer hängandes i armarna på två av männen. När de var närmare såg jag vilka det var de hade tagit. Tyra och Benjamin... Jag försökte komma loss men bet snabbt ihop när handlederna brände till. "Aggressiv liten sak" sa mannen i mitten, antagligen ledaren. Jag morrade bara åt dem. De andra två knöt fast Benjamin och Tyra i en varsin stol, jag tittade på dem och båda hade ett rivsår i ansiktet över kinden. "Vad vill ni oss?" väste jag fram och tittade på männen "Göra oss av med den sista av de mäktiga" sa ledaren, jag förstod inte vad han menade. Vadå de mäktiga? Det är väll inte så att bara för jag kan byta skepnad så är jag en av de mäktiga eller?
Det ända jag kunde göra var att titta på honom som att jag förstod. "Om det är det ni vill varför är dem här?" frågade jag och nickade mot Tyra och Benjamin "Nån måste ju se och förstå att du inte är så mäktig som man tror" sa ledaren med ett stort flin klistrat i ansiktet. Jag spände käkarna och min blick mörknade. Jag hörde hur Tyra och Benjamin hostade till, jag riktade min blick mot dem och såg att dem höll på att vakna. "Zoey!" sa Tyra chockat när hon fick syn på mig, jag log försiktigt men spände mig när en av männen drog åt repen. Jag ville skrika men bet ihop, jag kan inte visa mig svag. Svag innebär att man förlorar. Iallafall i denna värld, kanske inte i den andra. Mannen drog ännu mer i repen och jag vred mig av smärta. Jag kunde höra att Tyra bad dem sluta eller vad hon gjorde, smärtan var för stor så allt ljud försvann runt mig. Men jag tänkte inte skrika. Jag tänkte inte visa mig svag. Jag tänkte inte ge upp. Men det konstiga är att jag inte sett eller hört någon reaktion från Benjamin. Vilket är väldigt mystiskt. Om inte han visste om det eller är med på detta borde han inte då reagerat??
Okej nu är mitt tålamod slut, jag ändrade ögonfärg och spände armarna och drog. Repen gick sönder och jag reste mig upp. Jag vände mig mot männen som såg skräckslagna ut. Haha. "Hur är det ens möjligt?" sa ledaren och tittade chockat på mig, jag rörde på händerna för att smärtan ska försvinna fortare. "Det är inte möjligt... Eller det sägs att det fanns en som var starkare och mäktigare än dem andra..." sa mannen till höger om ledaren chockat, jag tittade på mannen och rynkade pannan.
Vadå en som är mäktigare och starkare än dem andra? Jag vet inte ens vilka dem mäktiga är... Men om det bara finns en som kan komma ur repen så måste jag vara den... Men detta stämmer inte ens. Ingen vet hur jag blev sån här eftersom båda mina föräldrar är vanliga människor och inga övernaturliga ting. Eller är det också en lögn som många andra jag hört? "Hon är den rätta arvingen" sa ledaren när det gick upp för honom "Kom igen vi sticker" sa han och dem försvann snabbt ut. Vadå arvinge? Aja någon måste veta något om det här...
Jag vände mig om och knöt upp repen runt Tyras handleder, när hon var uppe på fötter började jag knyta upp repen runt Benjamin. Vilket jag inte skulle gjort... För så fort dem blev lösa vände han sig snabbt om och bet mig i halsen, jag ramlade ner på alla fyra och huvudet hängde. "Vad fan?" sa jag ansträngt och tittade på Benjamin, han tittade bort och vägrade möta min blick. "Varför?" frågade Tyra med gråt i halsen "Jag gjorde bara mitt uppdrag..." sa Benjamin frånvarande "Vilket uppdrag?" frågade jag och hostade till "Vi har länge vetat att det finns en som är mäktigare än dem andra. Men vi visste inte vem av er det var, jag fick i uppdrag att följa efter och komma nära dig för att se om du var den rätta. Och om du skulle vara det skulle jag bita dig så du dör inom närmaste dygnet.." sa han kallt
Finns det fler som jag? Men alla säger ju att jag är den sista av mitt slag. Jag tittade ner och försökte andas normalt men det var ansträngande. Jag försökte springa iväg i vampyrfart men jag kom ingenstans, antagligen är jag för skadad. Så jag bytte form till min varulv och rusade iväg, såklart slogs en del av väggen runt dörren sönder av min storlek. Jag sprang mot skogen och hörde hur Tyra började gråta. När jag var inne bland träden så tittade jag för första gången bakåt mot staden, jag suckade och tittade fram igen. Jag vet inte hur länge jag har sprungit men när jag kom ut i en liten glänta brast det och jag föll ihop med en duns, min blick blev suddigare och jag bytade form till vampyr och vände mig på rygg. Innan ögonen stängdes kunde jag skymta två figurer framför mig men bara snabbt innan mörkret omslöt mig.

Så ett kapitel till!! :)
Jag vet egentligen inte vad som ska hända i boken utan skriver det jag kommer på. Förlåt för kanske en del stavfel men orkar inte kolla igenom den så noga xD.
Men hoppas ni gillar boken än så länge och fortsätter läsa :) rösta och kommentera gärna
Ses
//L