En annan kropp (PAUSAD)

Kap 8

Alltså jag vet inte längre vad jag tycker om denna boken. På ett sätt tycker jag den är bra, men på ett annat sätt tycker jag på något sätt att den börjar spåra ut. Jag har inte längre någon konkret idé om hur boken ska sluta eller hur jag ska ta mig till slutet. Så jag vet inte riktigt.. 

Ska jag skriva om den eller fortsätta och hoppas på det bästa?

Men här har ni iallafall ett till kapitel. Hoppas ni tycker om det. Rösta och kommentera

XOXO

//L

Jag stod i gläntan och nattens svala vind smekte mina bara armar. Månens ljus lös upp gläntan och träden gjorde en vägg av skuggor och mörker. Snön låg som ett glansigt täcke och lös upp marken en aning. Jag älskar att vara ute på natten. Och framförallt när det är vinter. Det är liksom en helt annan värld. En magisk värld.

"Du kom", sa Albin och kom fram ur skuggorna.

"Såklart, du ville ju det." Jag flinade och han himlade med ögonen. "Så vad ville du?"

"Inget särskilt", sa han och flinade snett.

"Så jag stack hit bort bara för att?"

"Typ så ja." Albin ryckte löst på axlarna och satte sig ner i snön.

"Du vet om att Benjamin misstänker något va?" Jag ställde mig framför Albin och kollade ner på honom.

"Sen när har han inte?" Albin kollade upp på mig och flinade svagt.

"Hur kan du ens tycka att detta är roligt? Jag hatar att inte kunna vara mig själv. Utan måste låtsas vara någon annan", sa jag och la armarna i kors.

"Sluta grina. Så illa är det inte. Men jag tror ju du hellre låtsas vara någon annan än att bli dödad, men vad vet jag", sa han och ryckte löst på axlarna.

"Du har rätt, jag vill inte bli dödad. Men det betyder inte att jag gillar det här. Jag vill kunna prata med Tyra igen, så som vi gjorde förr." Jag satte mig ner jämte Albin i snön.

"Varför kan du aldrig komma hit ensam?" frågade Albin plötsligt och kollade på mig. "Jag vet att dina små vänner är här." Han flinade och kollade på den plats som mina vänner stod på.

"För att jag måste ju ha någon som skyddar mig mot alla monster som är ute mitt i natten", sa jag sarkastiskt.

William, Pontus, Alvin, Klara och Elin kom fram och satte sig vid oss. Jag kollade på dem och log svagt för mig själv. Vissa vänner vill man bara inte förlora. Och de här fem är något man ska vara rädd om. För ingen vet hur länge det varar.

"Om du inte visste det så lämnar vi inte hennes sida en sekund", sa Pontus och kollade på Albin.

"Jag vet."

Vi alla satt i total tystnad. Det ända som hördes var vinden som lekte i trädens löv och alla nattinsekter. Eldflugor hade börjat flyga runt gläntan och gjorde bara omgivningen ännu mer magisk. Jag lutade mig mot William och kollade upp på natthimlen, han lade en arm om mig och kollade även han upp på himlen.

Det var ingen obehaglig tystnad mellan oss alla. Den var behaglig. Som om att vi bara trivdes av varandras närvaro. Men jag vet att Albin helst hade velat vara här med mig själv. Men som Pontus sa: de lämnar aldrig min sida om så bara för en sekund. Och det var det jag menade med att jag aldrig ville förlora dem, de var alltid vid min sida och stöttade mig i alla beslut. Synd att jag inte alltid haft den typen av vänner. 

"Albin varför var du ens i skolan idag?" jag kollade på Albin och även de andra kollade nyfiket på honom.

"För det första ville Aron det, för han tyckte att det kunde vara bra att få veta lite mer om oss skepnadsbytare, och för det andra så var det en chans att få kontakt med dig." Han kollade på mig och flinade. "Inte för att vara sån men du är verkligen inte smart ibland."

"Vad nu?" frågade jag och höjde ena ögonbrynet.

Albin nickade bakom mig och William. "Det där."

Jag kollade bak och fick syn på Tyra. Åh nej.. Jag mötte hennes blick och såg att hon visste vem jag egentligen var. Fan. Det här var inte bra. Nu måste jag få henne att lova att inte berätta något för någon eller ens prata med mig. Vi måste fortsätta vara som att vi inte känner varandra så mycket. Att vi bara är rumskompisar och inget annat.

Jag reste mig fort upp och Tyras besvikna blick fick mig att må dåligt. Det var som att få ett svärd i magen. Blicken av tillits förlust. Blicken av sorg och avsky. Det var verkligen svårt att möta hennes blick när den visade så många känslor. Känslor riktade till mig. Inte till någon annan. Utan bara till mig. 

"Jag kan förklara, Tyra." Jag märkte hur svag min röst hade blivit. Det jag sa sades ut i en nästan viskning. Men att se hennes blick och ansiktsuttryck fick mig verkligen att må skit.

"Bäst för dig att du har en jävligt bra förklaring till varför du ljugit den här tiden för mig... Zoey." Hennes ord var kalla, som istapparna en kall vinternatt. Och de träffade hårt i hjärtat, som det vassaste svärdet du kan hitta.

Jag tog ett djupt andetag. Samlade tankarna och modet. För det sista jag ville var att min röst skulle spricka. Antagligen skulle det hända ändå. Men man kan ju alltid hoppas. "Det finns de som vill döda alla skepnadsbytare... Och jag och Albin är de ända kvar av vårat slag. Du vet när Benjamin bet mig?" Jag gjorde en paus och kollade på henne. Hon nickade som svar att hon kom ihåg. Så jag fortsatte: "Jo, det var för att djävulen hade sagt åt honom att döda oss.. Jag hade ramlat ihop i den gläntan som min döda kropp hittades på. Albin hittade mig bara någon sekund efter jag hade ramlat ihop och han tog med mig hem till honom. Att flytta över min själ till en annan kropp var det ända sättet att rädda mig på. Min kropp hade redan dött och skulle inte gå att "väcka" igen. Jag är jätte ledsen att jag inte berättat sanningen för dig.. Men jag kunde inte, Albin sa att det var för stor risk. Benjamin kunde inte, och kan inte, få reda på att jag fortfarande lever." Jag tystnade. Väntade på att hon skulle säga något. 

Det tog ett tag innan Tyra öppnade sin mun. "Varför vill man döda alla skepnadsbytare?" Hennes röst var mjukare och det lät som hon började förlåta mig.

"Vi är mäktigare än alla andra.. Det är naturligt att man vill bli av med det största hotet", sa Albin och kollade på mig och Tyra.

Tyra rynkade pannan. Jag kunde se att hon funderade. Så jag stod och väntade på svaret. Svaret om hon skulle förlåt mig eller inte.

Kanske efter 20 minuter mötte Tyra min blick och sa:.... FORTSÄTTNING FÖLJER