En annan kropp (PAUSAD)

Kap 9

Så nu har jag skrivit klart "Utvalda: Den svarta har kommit" vilket betyder att jag nu kan börja skriva på andra böcker igen. Den här gången har jag bestämt att börja uppdatera på två böcker samtidigt istället för bara en. Så denna boken och "Neverland" kommer uppdateras och skrivas klart.  Sen har jag faktiskt bara två böcker kvar innan jag kan börja skriva fortsättningar på de som ska ha det och publicera nya böcker.

Men jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med denna boken. Ska jag skriva om eller fortsätta och hoppas på att jag kommer rätt igen? Jag hade verkligen älskat att höra era åsikter. Det är ju trots allt ni som läser. Och om ni inte vill skriva en kommentar kan ni alltid skicka ett meddelande till mig. Uppskattar även att få förslag på förbättringar och saker som kan hända. Försöker använda alla idéer jag får. På något sätt iallafall. Men snälla skriv vad ni tycker jag ska göra, för just nu behöver jag hjälp att bestämma.

Men ha nu en trevlig läsning och jag hoppas att kapitlet inte är allt för rörigt.
Rösta och kommentera.

XOXO

//L

~Förra gången

Det tog ett tag innan Tyra öppnade sin mun. "Varför vill man döda alla skepnadsbytare?" Hennes röst var mjukare och det lät som hon började förlåta mig.

"Vi är mäktigare än alla andra.. Det är naturligt att man vill bli av med det största hotet", sa Albin och kollade på mig och Tyra.

Tyra rynkade pannan. Jag kunde se att hon funderade. Så jag stod och väntade på svaret. Svaret om hon skulle förlåt mig eller inte.

Kanske efter 20 minuter mötte Tyra min blick och sa:....

FORTSÄTTNING FÖLJER

~

"Du hade kunnat säga något. Jag lovar att jag inte hade berättat för någon." Hon pausade. "Du är, och kommer alltid vara, min bästis. För fan, Zoey. Vad tror du om mig?"

Om jag ska vara ärlig hade jag väntat mig något värre till svar. Detta var faktiskt ganska skönt att höra. Då är hon iallafall inte allt för arg på mig. Hon hatar mig inte. Men ändå gjorde det ont i hjärtat. Jag hade svikit min enda vän (om man bortser från efter att jag blev Ashely) som gillat mig för den jag är. Som förstår mig. Och jag hade inte modet att säga som det var. Att berätta för henne om allt. Jag är den sämsta vännen man kan ha. Det vet jag nu.

"Jag vet.." sa jag tyst. Min röst vågade inte vara starkare. Det var som när man fick skäll av sina föräldrar. Ja, ni vet.

En suck lämnade Tyras läppar. "Jag hade gjort likadant om jag varit du. Det är lugnt, Zoey. Jag förlåter dig", sa hon och flinade.

Jag flinade svagt. Gick fram och kramade Tyra. Såklart besvarade hon kramen. Och av någon anledning fick det mig att skratta till. Jag vet inte varför. Jag antar att jag bara blev glad igen. Glad att ha min bästis tillbaks. Även om Pontus, Alvin, Elin och Klara är fantastiska vänner. Och William. Han är inget att snacka om. Han är den bästa som finns, ingen slår honom. Men det var faktiskt något jag saknat. Och det var Tyras vänskap.

Haha och jag får väl inte glömma bort Albin. Han är ju trots allt av min egna sort. Den som räddade mitt liv. Han jag ibland inte förstår mig på. Ibland kan man faktiskt fundera på hur han kan vara den skepnadsbytare som inte blev dödad först. Men jag får väl vara glad att han finns. Att han kom i rätt tillfälle. Rätt sekund. Jag är skyldig honom mitt liv. Men det säger vi inte högt. För jag vill allvarligt inte att han använder sig av den orsaken.

Länge satt vi och pratade och skrattade. Aldrig hade jag varit såhär glad. Aldrig hade jag skrattat så mycket. Det kändes verkligen som mitt liv var helt igen. Som att inget saknades. Och det är så det ska va. Nu hoppas jag bara att jag kommer känna såhär resten av mitt liv. Även om jag möter motgångar. Aldrig kan man leva ett liv utan motgångar. Hur ska annars framgångar finnas liksom?

~Någon timme senare~

Musiken dunkade i salen. Fulla elever skrattade och dansade ute på dansgolvet. Några stod och hånglade i något hörn. Själv satt man på en stol vid ett bord med Pontus och Alvin. Klara och Elin dansade för fullt ute på dansgolvet och om jag ska vara ärlig vet jag inte varit William försvann. Han gick för ett tag sedan med någon i hans klass. Super kul fest hörni, verkligen.

"Någon som vill ha något att dricka?" frågade Alvin mig och Pontus medan han reste sig upp.

Pontus skakade på huvudet och jag kollade på Pontus. "Nej tack, det är lugnt."

Alvin nickade kort innan han försvann iväg i folkmassan. Suck. Visst gillar jag fester och att festa. Men jag kan inte bli full. Inte så som de andra kan. Så därför kan jag heller inte dricka något för att då kommer folk få reda på vem jag är. Och det är det tråkigaste som någonsin hänt mig. Ibland undrar jag faktiskt varför jag fortsätter gömma mig som Ashley. Hade varit lättare om jag bara kunde vara mig själv. Men nu är det lov och jag ska äntligen få åka hem. Eller ja, jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med det här att jag är en helt annan person.

William kom plötsligt tillbaka från vart fan han nu varit. Och full var han också för den delen. Toppen. Han gick med bestämda steg fram till mig och väl framme drog han upp mig från stolen. "Jag har saknat dig", sa han och flinade snett.

Ibland undrar jag varför han måste vara så jävla snygg för. Jag skrattade till. "Hur mycket har du druckit egentligen?" Det här kommer antagligen bli roligt att se. Jag har faktiskt aldrig sett honom full. Så jag måste ju bara ta vara på stunden.

Han rynkade svagt pannan medans han funderade. Man kunde se hur varenda en av hans hjärnceller arbetade. Haha, stackarn måste verkligen vara borta. Men alltid kul att se en ny sida av någon. Och inte för att vara sån, men att va nykter på en fest är ibland det bästa man kan vara. Det är ganska kul att kolla på alla som är fulla. Sen är det ju alltid roligare att vara full om man ska va sån. Men men.

"Rätt så mycket tror jag." Bra svar William, verkligen. Han kollade ner på mig med ett flin.

Smått skakade jag på huvudet och sen kunde jag inte undgå att börja flina. "Jag älskar dig."

Han såg först chockad ut innan han hade fattat vad jag sa. "Jag älskar dig också." Med dem orden sagda böjde han ner huvudet och kysste mig. Såklart besvarade jag kyssen.

Sen gick timmarna och vi hade faktiskt roligt. Vi dansade och skrattade och jag vet faktiskt inte vad. Men det här var klart den bästa nyårsfest hittills. Och jag fick tillbringa den med mina allra bästa vänner. Det hade aldrig kunnat bli bättre.