Hybrid and dragon (Pausad)

Kapitel 11

Locked away

den här låten är en av mina favisar (favoriter)

lyssna gärna på låten medans ni läser(:

nu har jag bara tre saker att sega och det är: glad jul, gott nytt år!! och förlåt för kort kapitel XD. trevlig läsning evribari!!

Lynns POV

jag öppnade ögonen men allt var suddigt. jag blinkade några gånger och jag började se skarpare. efter några minuter kunde jag se men tyvärr har rummet inga fönster eller facklor av något slag så det var väldigt mörkt. ögonen vande sig långsamt i mörkret och tillslut kunde jag urskilja några få saker.

det var någon slags fängelsehåla men på en sida av väggen fans det ett bord med några okända verktyg. fast en jag inte kände igen vad någon av dom gjorde så visste jag direkt vad det här vad för ställe, ett tortyrrum. det var inte bara verktygen som pekade på det men också kedjorna som höll mig fast. dem var runt mina handleder och fotleder så jag kan bara stå här och vänta på att någon ska komma och börja tortera mig.

efter ännu några minuter så kom det in en muskulös man som var lika stor som ett berg. ett svagt "wow" lämnade mina läppar när jag tittade på den stora mannen framför mig. han log ett elakt leende mot mig och rädslan kom krypandes mot mig. den här mannen kommer inte vara försiktig. Det är det enda jag kan tänka.

"är du redan rädd, vi har ju inte börjat en" ett stort flin byggdes upp på hans läppar. "inte ens en nyckelpiga skulle vara rädd för dig" spottade jag fram. han tittade på mig men en kniv blick. han plockade fram något som liknade en piska men det var något annorlunda med den. det satt små vassa spikar längst ut på den som kan skapa stora sår. han höjde armen och var förbered att slå. nej nej nej nej! det här kommer att kännas. jag knep ihop ögonen och ett högt 'smash' ekade mellan vägarna. smärtan var obeskrivlig. det sved och brändes där piskan träffat. jag kände något varm rinna ner för sidan av magen. han höjde armen och slog 3 slag till och som tur va inte på samma ställe. ett slag var på vaden, ett anat på armen och det sista på ryggen.

det började svartna framför ögonen och jag hoppades ssåå mycket att jag skulle svimma. men idag var tyvärr turen inte på min sida. han bytte till något annat som jag inte såg för hjärnan var inte med längre. jag kände allt men det var ändå som en dröm. eller ja egentligen en mardröm för allt var suddigt och som i slow-motion (tror jag det stavas) framför mina ögon. tillslut, äntligen, svimmade jag och det ända jag kan hoppas nu är att jag inte dör av blodförlust.