Omar
"Omfar! KOMM GENASFT NER!" Min mammas röst ekar igenom hela huset när hon klampar in igenom ytterdörren, sent som vanligt och som alltid tvingas jag möta henne när hon är som värst. Full. Försiktigt öppnar jag dörren ifrån mitt rum och ser emot mamma som står lutandes emot hallväggen samtidigt som hon försöker få av sina skor med sin lediga hand. Hon kan inte heller hjälpa till med den andra handen då den håller i en vodka flaska.
"Fhjälp mejj få avv denma hära shitskorkna" sluddrar hon fram samtidigt som hon spänt spänner sin blick i min och med en trött suck går jag fram till henne och sätter mig på huk tar enkelt av dem.
"Mamma måste du verkligen dricka?" Mumlar jag med en trött och sorglig stämma och som svar får jag endast en spark i magen vilket får mig falla ner på rumpan ifrån mig position.
"Hmf, jag vät för faan bättfre ä-än dig unjgjävell" mumlar hon irriterat och trots att jag helst av allt bara vill in och skydda mig inne på mitt rum där det är säkert så stannar jag henne genom att greppa hennes handled.
"Mamma seriöst, det hjälper inget!" Säger jag så lugnt jag kan och ett ljus skrik lämnar mina läppar när hon utan förvarning aggressivt pressar upp mig emot hallväggen.
"D-du vät injgentjing Ofmár! Keftän!" Ryter hon upp i mitt ansikte och jag känner hur den första smällen kommer, en handflata som smälls emot min kind.
"Snälla mamma... Du får mig må dåligt...' Mumlar jag lågt i hopp om sympati men jag får rena rama motsatsen. Hon bara flinar stort emot mig med skadeglädje innan hon knäar mig i magen och drämmer in mitt huvud i väggen vilket får min andning att stanna för ett ögonblick.
"Serr dät uut somm jah bryjh migh om dej Omfar?!" Fräser hon i mitt ansikte och jag sväljer hårt och pressar tillbaka tårarna som vill spruta ut. Mammas grepp hårdnar och jag snyftar till utav smärta och när hon fortfarande inte får något svar släpper hon genast greppet om mig så att jag dunsar ner i golvet. Länge står hon bara där och bara granskar mig som ligger på det svarta kakelgolvet och kvider utav smärta som slagen hon nyss utdelat orsakat. Hon skrattar bara lågt åt mig och dricker upp det sista i vodkaflaskan innan hon med långsamma och vinglade steg börjar röra sig emot vardagsrummet.
Med armarna runt min värkande mage och med huvudet nedböjt emot knäna ligger jag stilla och bara återhämtar mig i någon minut innan jag reser mig upp på vingliga ben. Mamma som är så långt ifrån nykter man kan vara har under denna minut knappt hunnit tagit sig över vardagsrummets tröskel och jag går med små försiktiga steg efter. När jag är precis bakom henne lägger jag försiktigt min hand på hennes axel vilket får henne att rycka till och vända på sig med argsint blick.
"Men ma-mma jag är din s-son?... Snälla f-försöka tänka på h-hur ja-" jag avbryts i mitt försök att övertala henne om att sluta när jag känner en extrem smärta i huvudet och handlöst faller jag ner på golvet. Golvet runt omkring mig täcks utav glassplitter och när jag ser upp mot henne med halvklar syn skymtar jag bara ett flaskstycke i hennes ena hand och inte längre en hel flaska.
"MIN S-SON ÄFR FÖRF FAAN INTÄ BÖHG! DUH ÄR INTÄH MIN SSON LÄNGER FÖRSTÅRT?!" Skriker hon så högt så att jag skulle kunna slå vad om att även grannarna skulle kunna höra hennes skrik. Rösten var i alla fall tillräckligt hög för att väcka pappa som irriterat kommer ut ifrån deras sovrum och med en smäll åker dörren igen bakom homom.
"VAFAN ÄR DET SOM HÄNDER HÄR?!" Ryter han mörkt och jag börjar så snabbt jag kan kräla mig fram över glassplittret bort ifrån dem emot mitt rum och mamma fnyser.
"Ungjäfvlen störfde migh" pappas blick hamnar på mig igen och innan jag hunnit backat bort till mitt rum sliter han upp mig från det glas fyllda golvet för att spärra sin blick i min.
