Felix
Jag suckar ljudligt för säkert femte gången de senaste minuterna och Oscar möter direkt min blick med ett uns av irritation i blicken.
"Jag kan inte köra snabbare, det har jag redan sagt" yttrar han irriterat och jag ignorerar kommentaren och låter istället min blick leta sig ut genom vindrutan för att följa den långa gråa asfaltsvägen med blicken så långt jag kan se.
"Men de kommer ju fan hinna lämna Kalmar innan vi ens är halvvägs" yttrar jag irriterat och Oscar biter ihop käkarna hårt samtidigt som han greppar ratten hårdare. "Vill du att jag kör ihjäl oss?" Fräser han fram och jag suckar irriterat. "Du kan ju åtminstone anstränga dig lite, det är min fucking bror och Omar. Jag vill inte att de hinner åka vidare så att det blir ännu svårare att leta upp dem" fräser jag irriterat fram och Oscar skakar lite på huvudet för sig själv.
"Asså du är så jävla-, nej asså jag tänker inte bråka när vi är fast i en bil. Och jag kör så fort jag kan, jag vill inte heller att dem ska lyckas ta sig vidare" muttrar han fram och jag låter blicken svepa över hans hårt spända käkar och irriterade kroppshållning innan jag suckar djupt. Varför kan vi inte vara sams? Varför kan jag inte bara säga förlåt, ta hans hand och låta honom tryggt fläta ihop våra fingrar så som vi alltid brukade göra under våra bilfärder förr i tiden? När gick allt så fel?
"Kan du kolla gpsen och se hur långt det är kvar tills Kalmar tågstation?" Frågar han efter en stund och jag nickar kort innan jag tacksamt lägger all fokus på gpsen och inte längre behöver tänka på vårt förhållande som förr i tiden var rena drömmen men som nu sakta börjar att gå i kras.
"Det är en halvtimme kvar" får jag fram med en känslokall röst och han nickar. "Det kommer att lösa sig Felix" yttrar han sedan när han lägger märke till min oroliga blick och nervöst bitande på naglarna som jag alltid har en ovana att göra trots att Oscar ständigt försöker få mig att sluta.
"Det vet du inte, säg inte att allt kommer att lösa sig. Det kanske går rent åt helvete" fräser jag dock fram med en syrlig röst och jag vet knappt själv vart irritationen kommer ifrån, hela situationen gör mig bara stressad och jag och stress har aldrig varit en speciellt bra kombination. Oscar suckar tyst men väljer att förbli tyst för att undvika ännu ett bråk.
Efter en lång tids med tystnad känner jag plötsligt hans hand mot mitt lår och jag blickar aningen förvånat över på honom men han behåller blicken fäst på vägen framför sig och min blick sveper över hans så vackert skulpterade ansikte.
"Jag älskar dig Felix, det hoppas jag att du vet" får han fram med en lågmäld röst och jag suckar, placerar handen över hans och klämmer åt hans hand en aning. "Jag älskar dig också, det kommer jag alltid att göra" svarar jag med en likadan ton i rösten som han haft. Vi låter mer som att vi diskuterar fakta än som att vi yttrar en kärleksförklaring, men jag förstår att vi båda behöver få det sagt. Förtydliga att trots att vi bråkar så är vi fortfarande allt för varandra.
"Det är höger nästa och sen är vi framme om tio minuter" säger jag efter att ha synat gpsens vägbeskrivning. Nervöst lyfter jag handen som legat placerad över hans för att återigen nervöst bita på naglarna och han sänder mig en trött blick men orkar inte påpeka hur jag inte borde bita på dem, vilket är ett smart drag av honom.
"Okej jag ser skylten mot stationen nu" yttrar han efter några minuter och jag sträcker genast på ryggen och en nervös känsla passerar min kropp. Något gör att jag känner ett svagt obehag vilket inte bådar väl, vi måste hinna ifatt dem innan de tar sig vidare.
"Okej jag hittar en parkering medan du springer i förväg och kollar om det är något tåg de skulle kunna sitta på eller om du ser dem" yttrar han bestämt när vi rullar in på parkeringen och jag nickar hastigt och lägger handen på handtaget och är precis påväg att gå ur bilen när han lägger handen på min axel.
"Det kommer att gå bra älskling" får han fram med en stöttande röst och jag får fram ett litet leende och nickar över hans ord innan jag snabbt klämmer åt hans hand och sedan rör mig bort mot den stora tavlan där de ankommande och avgående tågen visas. Stressat försöker jag att läsa av den så snabbt som möjligt och försöka få en förståelse om vart de är påväg härnäst. Jag känner snart en hand mot min höft och tittar stressat upp för att upptäcka hur det bara är Oscar som försöker hjälpa mig att läsa av tavlan.
"Det mot Göteborg kanske? Det känns mest rimligt, det är inget annat som går inom de närmaste timmarna" yttrar Oscar och jag nickar innan jag stressat upptäcker hur det är menar att avgå nu. Stressat griper jag tag om Oscars hand och drar honom efter mig bort mot spår tre där det ska gå ifrån.
"Fan Oscar, det är Ogges keps" yttrar jag stressat samtidigt som vi springer fram längs perrongen och får syn på Ogges keps genom ett av tågets fönster. Jag uppräcker snart hur det inte bara är vi som rör oss utan hur även tåget börjar att röra sig vilket får mig att stressat svära för mig själv och nästan omärkbart ökar vi båda på takten utan att yttra ett ord men det är försent, tåget försvinner vagn efter vagn bort från perrongen och jag lyckas precis placera handen mot den sista vagnen innan det lämnar perrongen helt och lämnar oss bakom.
"Fan, helvetes jävla skit!" Skriker jag fram och Oscar lutar andfått händerna mot knäna i ett försök att hämta andan innan han rätar upp sig och lägger handen på min axel. "Felix det är lugnt, vi kan-"
"Det är fan inte lugnt, vi missade dem precis och det är ditt fucking fel! Hade du bara kört lite snabbare så hade vi hunnit! Fan!" Fräser jag fram innan jag skakar av mig hans hand och ilsket rör mig tillbaka bort över perrongen, och inte orkar jag bry mig om han följer efter eller inte.
. . .
Att världens bästa ärligt åkte ner till Göteborg för att överraska mig, asså finner inga ord! Men hon ligger bredvid mig i sängen och it's too good to be true 😍❤️
