Jag vaknar upp av att Felix armar håller mig tätt intill sin varma kropp vilket får mig att le. För stunden är allt lugnt och stillsamt även om jag vet att nästa bråk troligtvis kommer att blossa upp så fort vi båda är vakna. Jag ligger lugnt och betraktar honom tills hans andetag övergår från djupa och lugna till ytliga och oregelbundna.
När han sömnigt blinkar med ögonen och möter min blick så ler jag svagt och han besvarar mitt leende. "Hur länge har vi sovit?" Frågar han förvirrat och jag sträcker mig efter telefonen som vilar på nattduksbordet. "I typ tre timmar" svarar jag med en trött röst och han släpper sitt grepp om mig och kommer upp i sittande ställning samtidigt som han gnuggar sig i ögonen.
"Du skulle ju väcka mig efter en timme" yttrar han och jag suckar lite. "Ja men du behövde sömnen, seriöst Felix du har sovit jättedåligt det senaste" yttrar jag och han möter min blick innan han vrider på huvudet så att jag betraktar hans profil. "Men nu kommer jag inte hinna det jag planerade" yttrar han grinigt och jag suckar.
"Men ge dig, jag försökte bara göra något snällt" får jag ur mig med en frustrerad röst och han korsar armarna över bröstkorgen. "Men nu är jag bara mer stressad" yttrar han och jag får nog. Med irriterade rörelser flyttar jag täcket från min kropp och reser mig ur sängen samtidigt som jag drar på mig kläderna.
"Men vet du vad Felix, du kan väl ringa mig när du vaknar på rätt sida och slutar anklaga mig för allt?" Yttrar jag irriterat och han kommer även han på fötter och sänder mig en hård blick.
"Men lägg av Oscar, jag bad dig att väcka mig för att jag har mycket att göra, du visste det. Men ändå gör du det inte, varför lyssnar du aldrig på mig längre?" Hans irriterade och anklagande stämma får mig att frustrerat slå ut med armarna.
"Sluta hitta på, sluta försöka förstora det här. Jag lät dig sova för att du behövde sömnen, oavsett vad du tycker. Kan du bara lägga ner?" Fräser jag fram och han slår ilsket ner knytnäven i nattduksbordet så att det dunkar till och jag rycker till en aning. "Kan du bara lägga ner? Jag orkar fan inte bråka hela jävla tiden" fräser han fram och jag skakar frustrerat på huvudet.
"Det är för i helvete du som bråkar?!" Jag höjer rösten en aning och det är nu bråket blossar upp på allvar.
"Kan du bara gå?" Yttrar han med en hård röst och jag sänder honom en lång blick innan jag biter ihop käkarna hårt. "Visst" yttrar jag känslokallt innan jag vänder honom ryggen och smäller igen hans sovrumsdörr efter mig.
Nere i hallen uppfattar jag låga röster och jag stannar upp lite för att inte avbryta Omars och Ogges samtal, som jag lyckas koppla rösterna till.
"Så antingen åker du och vi två är över... Eller så lämnar jag min familj för att vara med dig i Luleå?"
"Tyvärr så måste du välja Ogge..."
"När ska du dra?"
"Inatt"
"Inatt?!"
"Bussen jag ska ta till tågstationen går 01:32..."
"Omar varför kunde du inte berättat detta tidigare?"
"Förlåt... Jag har försökt"
"Möt mig vid busshållplatsen kvart över 1, oavsett om du följer med eller inte"
"Tänk på det okej?"
Chockad står jag pressad mot väggen för att dem inte ska upptäcka mig. Jag menar inte att tjuvlyssna men orden jag uppfattar får mig att dra efter andan. Planerar Omar att fly? Och tänker Ogge följa efter? Vet Felix om det här? Låter Felix Ogge åka?
Frågorna cirkulerar i mitt huvud och när jag hör hur ytterdörren går igen smiter jag snabbt in i köket för att Ogge inte ska upptäcka mig när han promenerar tillbaka uppför trappan till sitt rum.
Länge står jag i hallen och funderar innan jag slutligen, med så tysta rörelser jag kan förmå, smyger ut genom ytterdörren och börjar gå längs med gatan.
Kanske menar Omar inte allvar, kanske var det bara något han sa.
