Omars perspektiv
"Omar vakna" hör jag Ogge viska, känner hur han bär mig i sin mysigs och starka famn och sömnigt öppnar jag ögonen, ser upp mot honom i den halvljusa omgivningen.
"Vart är vi nu?" Gnyr jag trött, vrider på mig lite och kramar om honom mer för att inte ramla ur hans famn.
Ogge skrattar lågt och kysser min panna mjukt innan han sakta ställer ner mig på marken. Vid den stunden passar jag på att se mig omkring, ser hur vi omringas utav bänkar och järnspår.
"Vi är framme i Kalmar, du somnade som sagt på bussen" mumlar Ogge lågt och tar mina händer, flätar ihop sina fingrar med mina och får mig att ler stort.
Försiktigt lutar jag mitt huvud emot hans bröst, blundar på nytt då den nyvakna känslan sitter kvar i min kropp. Precis som alltid är jag utvilad ändå, bara utav att få ha sovit i Ogges omgivning. Men att känna hans armar runt min midja och hans varma och fläktande andetag emot min nacke får mig att bli lugn. Jag blir alltid lugn och känner mig alltid älskad.
Det är något som jag sällan upplever hemma, att bli älskad. Hemma har jag aldrig blivit älskad. Hemma hos mig är det alltid fylla, skrik, slagsmål och baksmälla som existerar. Kärlek finns inte. Det existerar inte. Kan inte heller uppstå. Men Ogge existerar. Hans kärlek finns. Hans kärlek för mig uppstod.
En kärlek som jag snabbt besvarade då jag redan hade fallit pladask när jag såg honom för första gången, första dagen i gymnasiet. Den dagen jag såg den snygga killen i tvåan, han som stack ut ifrån de andra...
"Så vi är framme i Kalmar?" Mumlar jag smått efterblivet med en stor gäspning på slutet och Ogge nickar, lägger våra armar runt min midja och ler.
"Exakt, så försök vara vaken ett litet tag till för om 14 minuter kommer tåget till Göteborg" säger han glatt och kysser min passa vilket får mig att fnittra feminint och rodna starkt som en tomat. "Ogge..." Fnissar jag och lutar pannan emot hans bröstkorg igen, drar in hans doft och njuter av värmen ifrån hans famn.
"Omar..." Härmar Ogge, med en röst som ska efterlikna min. Jag skrattar högt, kramar om honom hårdare och hör hur ljudet utav ett rullande tåg. Det får mig att glatt lossa lite på greppet, ser mot hållet det gnisslade ljudet kommer ifrån och ser hur det blå silvriga tåget kommer rullandes. Dock är det inte tåget vi ska med, men det får energin inom mig att spridas.
Det får mig att inse hur sjukt det jag håller på att göra är. Jag är påväg mot fucking Luleå...
"Jag kan inte fatta att vi faktist gör detta Ogge..." Mumlar jag glatt och drömmandes, ser upp mot hans ögon med en blick som lika gärna kunde ha tillhört ett barns ögon på julafton. Stora, tindrande och utstrålande.
"Tänk Ogge att vi faktist ska gå på ett tåg påväg mot Göteborg strax!! V-Vi rymde inatt och nu ska vi lämna fucking Skåne?!" Utbrister jag och hoppar lite på stället, granskar Ogge när han glatt skrattar åt mig för att sedan se ner, mindre glatt. Han är nu inte alls lika glad längre som innan och bekymrat stannar jag till, försöker få honom att möta min blick och släpper hans ena hand för att lägga min på hans bebis mjuka kind.
Försiktigt ser han upp när min hand får kontakt med kinden, ser osäkert in i mina ögon och drar in läpparna som han alltid gör vid nervositet.
"Oscar, vad är det?" Mumlar jag oroligt, är rädd att jag dragit med honom in i detta fast han kanske inte vill.
Tänk om han faktist ville stanna i Skåne? Tänk om han bara följde med för att han kände sig pressad och tvingad utav mig att följa med? Tänk om han börjar ångra sig och kommer lämna kvar mig här? Ogge suckar och drar med mig mot en utav de lediga bänkarna, slår sig trött ner på den och drar ner mig i hans knä. Mage mot mage så att jag ändå kan se in i hans ögon.
"Nej men, Jag bara... Även om jag vet att det jag gör är rätt, så känns det som att jag borde sagt något till familjen och vännerna... Iallafall något. Det känns bara så skumt att jag bara drog utan förvarning" mumlar han försiktigt fram, håller mig tätt intill honom med sina armar runt mig och försiktigt nickar jag, leker lätt med nackhåret och väntar på fortsättningen som jag vet kommer komma.
"Speciellt mot Felix liksom... Han har alltid varit min lillebror som jag kunnat prata med men, nu så vet jag inte... Han är säkert skit arg på mig just nu" mumlar han lågt och blundar, ser ner smått och jag ser hur det tär på honom. Ser hur han får ångest och blir nedstämd.
Snabbt reagerar jag, lägger mina fingrar under hans haka och lyfter upp hans huvud litegrann så han tvingas möta min blick. Försiktigt ler jag och kysser hans läppar mjukt och försiktigt en gång, ser sedan allvarligt in i hans ögon.
"Ogge du kan ju inte rå för det? Jag förstår vad du menar men samtidigt vet både du och jag att om du hade sagt något så hade du varit hemma vid detta laget! Och är Felix arg har han väl bråkat för mycket med Oscar så att han inte kan se vad äkta kärlek är, för det är det vi har Ogge. Äkta kärlek" säger jag lugnt med blicken in i hans, smeker hela tiden hans kind i en långsam takt.
Ogge ler efter mitt lilla tal, kysser mina käppar hårt och passionerat så som bara han kan och glatt besvarar jag med båda händerna på hans kinder. Den kärlek han ger mig, via kroppskontakt, via omtänksamheten, via ord. Allting han gör utstrålar kärlek och jag kan inte jämföra känslan i min kropp som uppstår när han värmer mig med något annat. Han är underbar.
"Jag älskar dig Omar, verkligen älskar! Hur skulle jag klara mig utan dig? Min egna lilla Honeyboo" mumlar han glatt och kramar om mig, mumlar det sista ordet emot mitt hår och nöjt suckar jag, slappnar av i hans famn och tänker positivt. Fan vad bra allt är just nu.
"Nu tycker jag vi drar till Luleå" flinar Ogge när ljudet utav vårt tåg hörs och jag nickar ivrigt, ställer mig glatt upp. För nu ska jag aldrig mer se bakåt mot Skåne igen, nu kommer framtiden och Luleå. Skåne är värdelöst för mig nu. Den staden har inte gett mig ett skit. Eller jo, en grej fick jag.
Tack vare Skåne, fick jag min Ogge...
~
