Omar
"Vi kan inte ta tåg igen, det är för riskabelt" Mumlar Ogge efter ett tag av tystnad. Långsamt nickar jag, vet inte vad jag mer ska säga. Felix och Oscar hann ofattbart snabbt ikapp oss och faktumet att de hittat oss på den lilla tiden vi var borta skrämmer mig lite.
För tänk om tåget varit 5 minuter mer försenat? Då hade Felix i princip kunnat dra med sig Ogge hem. För visst såg vi dem, såg hur de kom springandes i något korkat försök att få tåget att stanna. Såklart kände dem igen Ogges keps.
"Vi får nog köpa oss varsin bussbiljett istället, de skulle göra det svårare för dem att senare hitta eller se oss i Göteborg" fortsätter Ogge mumla, flätar ihop våra fingrar så att vårt grepp ska stärkas.
"Mmmm" mumlar jag fram, fäster blicken på mina egna skor och låter Ogge leda vägen vart vi ska. Men han ökar inte takten som jag trodde utan istället saktar han in, stannar tillslut och vänder på mig. Försiktigt ser jag upp, möter Ogges oroliga min och känner hur han lägger armen runt mig och drar mig närmre.
"Baby, vad är det?" mumlar han tyst med blicken i min och jag sväljer, ser mig omkring innan jag lägger armarna runt hans nacke och kramar hårt om honom.
"Ogge vad gör vi ifall Felix och Oscar hittar oss? De kommer ju ta med dig h-hem" mumlar jag mot hans nacke, håller om honom som om Foscar stod precis bakom oss. Som om de är förberedda på att dra honom ifrån mig.
"Det kommer inte ske okej? De hade bara tur att de lyckades hitta oss i Kalmar!" mumlar Ogge mot min hårbotten och jag suckar. Febrilt börjar jag dra och leka med Ogges nackhår, försöker lugna mig så gott jag kan.
"Hur kan vi veta det? Tänk om de har en sändare eller kamera bland våra grejer så dem kan se eller-" Snabbt låter jag paranoida tankar rabbla ut ur min mun och tillslut avbryter Ogge mig, hyschar mig och kysser min kind.
"Omar överdriv inte baby, de hade nog bara tur och tänkte på närmaste tågstation?!" mumlar han långsamt med blicken i min och jag nickar, sväljer och ser bort mot hållet vi ska till.
"V-Vi kanske borde skynda oss ändå" mumlar jag och Ogge nickar, tar min hand igen och börjar gå på nytt. sakta stryker han sin tumme över min handrygg, får mig att lugna mig mer då och då med små pussar emot min panna.
"Vi kommer lösa detta Omar, jag lovar allt kommer bli bra!" mumlar Ogge tillslut när vi sitter med våra biljetter i händerna samtidigt som vi väntar på vår buss.
"Jag älskar dig Oscar" säger jag med blicken i hans, vågar inte svara på det han sagt precis innan. Ogge ler stort tillbaka, lägger fingrarna på min kind och för sakta ihop våra läppar i en mjuk och kärleksfull kyss.
"Jag älskar dig mer Omar" viskar han när vi dragit ifrån, bara några millimeter innan han på nytt för ihop våra läppar igen.
