He drives me crazy | f.s

Kvalvecka - Måndag

"Auditionen gick faktiskt ganska bra, även fast jag sjöng lite skakigt på grund av nervositeten. Men juryn tyckte att jag hade en fantastisk röst annars och jag fick guldbiljetten!

Därifrån deltog jag i slutauditionen som var gruppvis, och juryn valde ut några sångare i varje grupp som skulle gå vidare till den livesända kvalveckan efter sommaren. Jag var en av de lyckliga som gick vidare från slutauditionen också, så nu skulle jag alltså få sjunga live på TV. Wow!

Jag spenderade hela sommaren med att träna inför kvalveckan. Jag kunde inte tro att jag, Kayla Johnsson hade fått guldbiljetten och nu skulle alla i hela Sverige kunna se mig sjunga på TV snart. Det var en dröm som blev sann.

Idag var den första dagen på kvalveckan, som inkluderade 5 dagar med en livesänd show varje kväll. 2 deltagare blev eliminerade varje show. Så på slutet av veckan kommer det vara 12 deltagare som står redo inför finalveckorna."

Jag ler och nyper mig själv i armen när jag tittar ner på texten jag nyss skrivit. Nepp - det här är fortfarande verkligt.

Jag stänger dagboken och just när jag ska slänga ner pennan i min väska, så tappar jag den. Den faller ner på golvet med en högljudd duns, rullar några centimeter och stannar.

Men en hög suck böjer jag mig ner för att plocka upp den när dörren till mitt hotellrum öppnas. Jag tittar upp och möter ett par gråa, snälla ögon som tittar in i mina. Det är en väldigt lång tjej med långt, blont hår och blek hy.

"Hej, jag heter Josefine! Förlåt om jag stör eller nåt, men jag skulle tydligen hämta dig. Det är nåt slags möte i konferensrummet för alla deltagare om 10 minuter"

"Åh, okej! Jag ska bara ta mina saker" jag ler åt henne. "Förresten, mitt namn är Kayla"

Hon ler tillbaka mot mig och jag tar min väska. När hon har öppnat dörren igen så kan jag se cirka 20 deltagare som står utanför en dörr några meter iväg i korridoren.

"Kom igen" hon lägger sin hand i min och vi går raskt till klumpen av människor som är pressade mot varandra.

Efter ungefär 5 minuter öppnas dörren och ut kliver tre män. De ser ut att vara i 50-årsåldern och de bär alla svarta kostymer.

"Välkomna in" säger den korta mannen i mitten. Hans blick är skarp och jag märker direkt att han är chefen.

Jag och Josefine följer efter folkmassan och när jag kommer in i rummet, så inser jag att det är så mycket större än vad jag hade föreställt mig. Bordet som står placerat i mitten är flera meter långt och väggarna är målade i en äggvit färg. Tråkigt, men klassiskt.

Vi sätter oss ner på stolarna som är placerade runt hela bordet. När vi alla sitter ner, ställer sig chefen vid ena kortsidan av bordet, harklar sig och alla blir helt knäpptysta.

"Välkomna till det här mötet. Vi är här för att diskutera reglerna som ALLA måste följa under dessa veckor, eller dagar, som ni är här. Som ni alla vet så kommer 10 stycken av er inte fortsätta resan med oss i slutet av denna veckan. Så var fokuserade!"

Han tittar ut på oss som om han vill se om någon av oss har något att säga. Några sekunder går och just när han ska börja prata igen så åker en hand upp i luften.

Jag tittar åt vänster och där, några stolar iväg, sitter en blond kille med ena armen vevandes kaxigt i luften. Jag ler lite.

"Ursäkta chefen! Jag har en fråga" säger han självsäkert och placerar händerna i nacken som stöd. Hela han skriker kaxig, självsäker och bekväm.

"Ja, ehm, vad var ditt namn igen?"

"Felix. Felix Sandman, till din tjänst"

Några tysta skratt sprider sig i rummet och jag kan inte låta bli att följa strömmen. Han är så pinsam när han pratar med chefen som han gör, men samtidigt ser det inte ut som han kunde bry sig mindre om det.

"Okej, Felix, vad var frågan?" chefen ser ut att vara ganska irriterad nu, men han fortsätter vara lugn.

"Får jag hålla en fest i mitt rum om jag vill?"

Några fler skratt sprider sig och chefen ser ut att vara ganska obekväm.

"Nej, självklart inte. Detta är ett hotell, inte någon slags nattklubb"

"Åh, det var ju synd. Jag hoppades få bjuda in dig till en liten sammankomst inne på mitt rum ikväll" säger han med ett hånfullt leende.

"Nåväl, det kommer helt enkelt inte att hända" säger chefen, än mer irriterad över situationen.

Felix ler och lutar sig bekvämt tillbaka i stolen.

"Hur som helst, eftersom att några av er har framträdanden redan idag så blir vi tvugna att skynda oss igenom reglerna. Men det betyder inte att de är mindre viktiga!" Alla nickar och han tittar rätt in i varje persons ögon innan han fortsätter.

"Okej. Den första regeln är, ALLA måste vara i sina egna rum klockan 11 PRICK. Sen har vi regeln som är att ingen får lov att twittra, instagramma, snapa eller smsa någon annan som inte är involverad i Idolproduktionen. Inte om jag inte säger att ni får det i alla fall. Sist men inte minst, INGET dejtande är tillåtet på något plan. Inte ens en liten puss mellan två deltagare. Förstått?"

Alla nickar igen och tittar ner i golvet. Alla förutom, såklart, Felix. Han sitter i sin stol och ser ut som om han skulle kunna explodera i hysteriskt skratt när som helst.

"Finns det något problem, Felix?"

Han lägger sin hand över munnen för att hindra sig själv från att skratta.

"Ehm, nejnejnej. Inte än så länge i alla fall"

"Bra. Okej. Då kan ni alla gå nu"

Och alla hoppar genast upp från sina stolar och nästan springer ut från rummet. Jag hittar Josefines hand ur folkmassan och drar ut henne i riktning mot mitt rum.

"Så, ditt rum eller mitt? frågar jag henne samtidigt som jag drar tillbaka en hårslinga som fallit fram i ansiktet bakom ena örat.

"Ditt" ler hon.

Jag nickar och låser upp rummet. När vi går in i rummet så står jag bara där inne ett tag.

Rummet är ganska modernt och klassiskt. På den högra sidan står en dubbelsäng med minst 10 kuddar utspridda över hela täcket. Mellan sängen och väggen står en garderob, och rakt framför mig finns ett enormt fönster med utsikt över Stockholm. Till vänster finns det en vit dörr som leder till ett badrum, inrett med allt man behöver. En toalett, ett handfat, en dusch och ett runt badkar.

"Så, berätta om ditt liv" Josefine avbryter mig i mina tankar och jag tittar på henne.

"Hur mycket vill du veta?"

"Allt"

Jag ler. "Okej, så mitt fulla namn är Kayla Johnsson, jag är 17 år gammal och är det enda barnet i familjen. Jag föddes i Göteborg men när jag var 5 år så flyttade min familj hit till Stockholm för att pappa fick jobb här. Vi bor på en hästgård och har gjort det sen vi flyttade hit. Vi är ganska rika om man säger så, så jag antar att man kan säga att jag är lite bortskämd. Den närmsta jag har till familj annars är förmodligen min pojkvän Brandon. Vi har varit tillsammans i 2 år nu"

"Åh, wow! Det är verkligen en lång tid"

"Aa, han är väldigt snäll och... Ja. Så, ditt liv då?"

"Tja, mitt fulla namn är Josefine Wilhelmsson. Jag föddes här i Stockholm och har bott här hela livet. Jag bor med min mamma, pappa och två brödrar. Jag är också 17 år men tyvärr singel"

Jag skrattar och det gör hon också. Jag har en känsla av att vi kommer komma bra överens.