He drives me crazy | f.s

Vecka 1 - Torsdag

"Så, hur är dagsformen?" frågar journalisten och jag rycker på axlarna.

"Den är bättre än någonsin. Min röst låter väldigt bra så det känns bra inför imorgon" ler jag.

"Och hur känner du för låten? Framträdandet?"

"Det är en väldigt bra låt, och jag känner att den passar mig och min röst väldigt bra. Framträdandet känns som ett säkert drag också så det är ju bra"

"Det är det verkligen. Du är ju en av förhandsfavoriterna, känner du någon extra press på grund av det?"

"Nja, det är ju klart att man känner att man måste prestera och uppfylla kraven alla har på en, men jag tycker inte att det påverkar mig så värst mycket" säger jag. Journalisten nickar.

"Okej. Tack för mig, det var alla frågor jag hade" kamerorna runt oss slutar filma och jag reser mig upp. Nu är det bråttom iväg till arenan för idag är det sista repetitionen innan livesändningen imorgon.

Jag går med raska steg mot utgången av byggnaden och där utanför ser jag Josefine stå med... Sofie?

"Eh, hej" säger jag lite halvt efterblivet eftersom jag inte riktigt vet vad Sofie gör där.

"Åh men vad bra att prinsessan är här, då kan ju vi passa på att ha ett litet snack" ler hon. Usch, hon ser verkligen ut som ondskan själv. Jag tittar mot Josefine men hon ser bara rädd ut.

"Vadå? Vad är det här?"

Sofie tar två steg framåt mot mig med ett stort leende. Hon är något kortare än mig så hon får titta uppåt när hon tittar mig i ögonen.

"Du och Felix verkar ha blivit rätt nära de senaste dagarna, eller?"

"Nej... Varför tror du det?" säger jag och biter mig i läppen. Avslöja inget nu Kayla.

"Tror du inte folk ser? Vi har ögon du vet"

"Men vadå, varför lägger du dig i mitt privatliv? Även om jag och Felix hade varit nära så får ju inte du rätten att typ stalka oss eller nåt"

"Vadå, så det är alltså sant? Nämen ser man på..."

"Nej men det var ju inte så jag menade!"

"Du" säger hon iskallt och tar ännu ett steg närmare mig. "Låt honom vara, han är bara en player"

"Jo visst" fnyser jag och skrattar. "Det tror jag säkert"

"Du låter honom vara, annars"

"Annars vadå?" ler jag.

".... Det kommer du nog märka" ler hon tillbaka och går iväg. Förbluffad står jag bara kvar där och tittar på Josefine. Vad fan händer?

Vi står kvar där en stund och försöker förstå oss på varför Sofie har något emot mig och Felix. Men sen kommer chefen gåendes, ensam för en gångs skull, och går fram till oss.

"Hej tjejer! Det är din tur att repetera nu, Kayla. Sedan är det Josefines tur" ler han och jag nickar. Josefine följer mig till scenen och ställer sig med några andra deltagare som står där för att titta på.

Jag går upp på scenen och möter Emily som håller några papper i handen.

"Hej Kayla! Så det är din tur nu" utbrister hon med ett brett leende. "Bara kör på så ser vi hur det ser ut"

Sedan slår hon ihop händerna och musiken börjar spela i de enorma högtalarna. Jag sjunger hela första versen och refrängen innan musiken pausas igen.