He drives me crazy | f.s

Vecka 1 - Tisdag

Jag är så ledsen för att detta kapitlet blev så otroligt långt! Det var inte meningen, men nu blev det så haha... Hoppas ni orkar läsa igenom hela i alla fall.

-------------------------

"In my life there's been heartache and pain
I don't know if I can face it again
Can't stop now, I've traveled so far, to change this lonely life

I want to know what love is, I want you to show me
I want to feel what love is, I know you can show me"

"Bra! Det där var riktigt snyggt Kayla, det märks att du var tränat på det jag sa igår" Kerstin ger mig ett brett leende.

"Åh tack, jag blir så glad"

"Hur som helst, jag tror det räcker där för idag. Din röst måste ju räcka till fredag med" skrattar hon och jag skrattar med.

"Tack för allt, hejdå!"

Jag går ut från kontoret och möts av en ringlande lång kö av deltagare och managers, vakter och mycket annat. Runt kön försöker många skolelever hälsa och få autografer men vakterna puttar enkelt iväg dem. Det känns ju som ett lite konstigt system när man har sångpedagogens kontor på en skola men jodå, ändå har produktionen organiserat det såhär.

"Kommer du eller? Jag svälter snart ihjäl annars" Josefines röst dyker upp bakom mig och jag vänder mig om.

"Jadå" jag ler mot henne. "Subway eller?"

"Självklart"

Vi går ut från skolan och tar en taxi till subway. Resan dit tar mer än 1 timme på grund av trafiken, så när vi är framme så har vi bara 30 minuter på oss att äta innan vi måste åka tillbaka. Vi ska hinna med att prova ut kläder och accessoarer till fredag också innan klockan 5 så nu blir det bråttom.

"Jag kan gå och beställa, ta sittplatser så länge" säger Josefine och går mot kassan. Jag svarar inte utan går ut och sätter mig på en bänk utanför subway. Efter cirka 10 minuter kommer hon gåendes med två mackor i handen och ger den ena till mig.

"Danke" jag ler och tar ett stort bett av mackan, och den är precis lika god som den var i lördags när jag åt en likadan.

"Bitte" svarar hon och tar en tugga av sin macka. Vi sitter där och äter ett tag och efter ungefär en halvtimme är vi färdiga. Men precis när vi ska ta en taxi så blir den upptagen, och ingen annan är ledig.

"Men vafan! Vad gör vi nu då?" Josefine tittar irriterat men halvt panikslaget runt omkring sig för att leta efter en annan taxi, men alla är upptagna.

"Ingen aning.... Vi måste åka nu för att hinna tillbaka i tid, annars ligger vi risigt ti-"

Just då kör det upp en bil framför oss och parkerar längs trottoaren. Det är en marinblå sportbil av något slag, det liknar nästan en sån man tävlar i race med. Men den har tonade fönster så man kan inte se vem som kör.

Bilen bara står där ett par minuter innan förardörren plötsligt öppnas. Ut kliver ingen mindre än, the one and only, Felix Sandman. Han bär solglasögon och ett stort leende pryder läpparna.

"Nämen tjaaa tjejer. Ser man på, har ni ingen skjuts tillbaka? Så passande att jag hade vägarna förbi, då kan ju jag skjutsa er"

Jag och Josefine är helt tysta och tittar på varandra i flera sekunder innan vi brister ut i ett hysteriskt skratt. Felix ser inte ut att förstå någonting när jag tar ett djupt andetag för att kunna prata.

"Var det du som gjorde så att typ alla taxis i hela jävla Stockholm är upptagna?"

Han ger mig ett busigt leende. "Det vet man aldrig. Hur som helst, hoppa in. Ni blir sena annars"