Lost souls (SLUTFÖRD)

ett litet leende

           

Hon lutade sig framåt och kramade om Zeth. "Tack..." Han la armarna om hennes bara axlar beskyddande och log. "Vi går Zozo?" Han drog en hand genom hennes mjuka hår. En strålkastare svepte över dem och hennes hår glänste i rött ljus.

Tjejen med det bruna håret stod endast några meter ifrån dem, paret. Dem var ganska söta endå, speciellt killen. Hans lite nördiga utseende och dem stora glasögonen som hamnat snett på hans näsa igen. Hon log först men när flickan föll rakt i famnen på honom blev hon svartsjuk. Varför kunde inte någon älska henne, bara som vän eller något liknande. Om han bara såg på henne för en sekund. Ögonen var på flickan hela tiden och lämnade henne inte. Han klappade henne över bakhuvudet försiktigt, sa att dem skulle gå och log sedan varmt. Hon ville vara flickan med det röda håret, hon ville stå i famnen på den mänskliga lite nördiga killen och bara andas in hans doft. Hon tittade skamset ned på sin handled av tanken att hon inte var som dem.

Zozo hade ansiktet lutat mot Zets axel, drog ett djupt andetag och kände doften av Tvättmedel och mat. Han luktade som vanligt, doften hon kände dagligen av honom. Musiken dunkade på och det kändes som tiden stannat i hans famn. Hon älskade känslan av detta, känslan av att detta var allt. Allt hon behövde för att må bra.

Zeth släppte henne efter några sekunder och la handen på hennes varma axel. "Vå går då?" Han log mot henne och dem gick i utkanten av folksamlingen mot utgången. Väl utanför klubben var det tyst och stilla. "Vad är klockan igentligen?" Hon tittade på Zeth och försökte vinka in en taxi till dem. "Kvart över tolv..." Han tittade upp på stjärnorna som syntes mellan husen. "Mamma dödar mig för detta!?" Zozo tog tag i hans handled och började halvspringa mot tunnelbanan.

"Jaha?" Han klampade ombord på tunnelbanan hack i häl på zozo. "Jag skulle vart hemma för en timma sedan!? Och du säger bara 'Jaha'!?" Hon lät upprörd och stod kvar i mittgången. Zeth suckade bara och log mot henne, "jag löser det okej? "

Zozo knackade försiktigt på Dörren in i lägenheten.  "Zeth aj?" Hon lirkade sin hand ur hans hårda grepp och tittade med en nervös blick på dörren. Samtidigt som dem hörde mammans steg inne i lägenheten. "Zozo du gjorde mig så orolig!?"  Mamman hade ställt upp dörren nästan rakt i Zeths ansikte, han såg nästan lite förvånad ut och hon hörde honom skrocka tyst. "Hej?" Han log försiktigt. "Hej Zeth, bra att du var med och höll koll på min lilla flicka.." Hon log ett litet leende mot Zeth och Zozo knuffade sig förbi sin mamma in i lägenheten.

Killen med det blonda håret stod och tittade upp mot fönstret som tänts någon minut efter att dörren stängts. Den hennes pojkvän kom ut ur ytterdörren och han tittade på honom med en kritiserandes blick och sa inte ett ord. Han lät ett litet flin pryda ansiktet när han såg flickan med det bruna håret stå en bit bort och titta på killen. Hon var inte så snygg men nästan som en av dem normala av hennes sort. Men för att vara en av dem, En av dem förpestade så var hon ganska söt.

Hon log och tittade på pojken, hon hade inte kunnat släppa honom sedan klubben och var därför där, utanför hans flickväns hus. På något sätt skulle hon få tag på honom kanske bara prata med honom, bara säga hej. Hon tittade ned på sin hand granskade sin mörkbruna hy och den lilla tatueringen som prydde ringfingret.

Zozo suckade tyst och gick med tandborsten i munnen till sitt fönster och tittade ut på Zeths rygg som guppade iväg genom den halvdunkla belysningen hen till sig. Hon borstade tänderna samtidigt som hon tittade ut på månen. Den hängde som en stor silvrig kula där på den mörka himlen och spred sitt ljus. Hon tittade ned på gatan samtidig som hon började dra för gardinerna. Där mitt på trottoaren stod han, killen med det gyllene håret eller den inbillade sagoprinsen.

Hon stirrade på honom överväldigat och han log. Han log vasst nästan lite slugt och håret på hans huvud glittrade i en gyllende nyans. Han var vacker men på något sätt läskig. Hon backade undan från fönstret. "Mamma, kan du komma?" hennes röst var svag och det enda som lämnade henne var en viskning. Med snabba steg tog hon sig mot sin mors rum och försökte att inte få panik. "Mamma, kan du. Kan du komma?" Hon lät nervös och tittade in i det mörka sovrummet.

"Zozo jag sover, du vet att det inte fins monster i garderoben?" Hon lät riktigt trött och Zozo började bli irriterad. "Du det är en kille från Pandemonium utanför vårat hus, snälla kom?" Hon drog upp sin mamma på fötter och släpade henne mot fönstret. "Där!" Hon pekade på trottoaren där killen hade stått några minuter innan, han stod fortfarande lutad mot lyktstolpen. "Vad pratar du om Zozo?" Zozos mamma såg honom klart och tydligt men detta var inte bra för Zozo. Hon kunde inte dras in i denna världen redan nu, hon var för ung för detta.