Lost souls (SLUTFÖRD)

Camille

"Jace du vet att.." Han såg sur ut men Jace sket i honom totalt. "Alec kan du bara vara tyst en liten stund? Typ tills föralltid?" Han log falskt mot Alec och tog tag i Zozos handled. Hon försökte dra loss sin handled och  fräste. "Jag går ingen stans med er!?" Hon lät riktigt arg och fortsatte försöka rycka sig loss. "Jace du kan inte bara kidnappa en människa för att du vill det... Det är dessutom olagligt...?" Jace suckade "Tyst Alec?" Han drog med Zozo en bit innan en ordentlig smäll hördes, Alec suckade. "Vill du ta hand om henne själv eller ska vi bara lämna henne här? För jag är inte på något jävla humör för att rädda er från någon jäkla demon."

Zeth satt i en soffa, ensam i ett relativt så mörkt rum. Tapeterna hänge i remsor från väggarna och det stod en sönderslagen spegel på andra sidan rummet. Det gjorde fruktansvärt ont i hela kroppen och han tittade rakt in i ögonen på en vacker tjej helt plötsligt, utan förvarning bara stod hon där. Men hon var väldigt vacker, inte som flickan på tunnelbanan med det bruna håret och dem bruna ögonen utan på ett helt annat sätt. Denhär tjejen hade vinröda ögon som nästan lös i det halvdunkla rummet.
Hon hade blont nästan vitt hår och en smal slank kropp. Hyn var perfekt och en aning blekare än den "vanliga". Han spände hela kroppen samtidigt som hennes läppar rörde sig över hans hals. Han röck till och en skön känsla spred sig från halsen och ut i hela kroppen. En snurrig känsla, typ som att vara på moln. "S..sluta" han försökte hålla rösten stark men lyckades inte, det kom fram som en viskning och han var helt matt i kroppen.
"Zeth, du vill inte att jag ska sluta igentligen"
Tjejen reste sig upp småflinandes och hade blodröda läppar, ögonen lös mer intensivt och hon log. "Jag vet inte vem du är..?" Han viskade åter igen och kände sig bara mer snurrig för varenda sekund som gick.
"Jag är Camille, Célines syster om du Mins vem det är ens?" Hon flinade kallt, "men det Mins du antagligen inte." Zeth satt stilla han kunde inte förmå att röra på sig. "Vem tusan är Céline..?" Han satte handen mot halsen då han fick en obehaglig känsla av att det rann något där. Han torkade for bort vätskan och la handen i sitt knä.
"Jag är Céline..." Flickan från tunnelbanan stod plötsligt vid Camille. Hon log finurligt. Man skulle säkert trott dem var tvillingar om Celine inte haft den lite mörkare hyn och sitt mörkbruna hår fick Zeth tanken av. "Jasså..." Han lät trött och tittade sedan ned på sina fingrar. Den var våta och han kunde urskilja en Nyans av rött på dem. "Camille, kan jag inte få ta honom, han doftar underbart..." Hon slickade sig om läpparna och tittade på Zeth. Han såg panikslagen ut och hon log.
"Inte mycket bara kära syster, vi behöver honom för att muta överbesvärjaren.."

Helo lovers, extra lång del som förlåt för att jag e sen med att lägga upp men här är den illafall