Lost souls (SLUTFÖRD)

Andra mötet

"Men ser du honom inte!?" Zozo lät riktigt upprörd och drog i sin mammas arm. "Nej zozo, du är säkert bara trött och inbillar dig?" Hon la sin hand på Zozos axel och drog ned gardinen. "Godnatt?" Hon gick iväg och Zozo sjönk ned på sängen. "Han är där.." Hon La tand borsten på nattduksbordet och tog upp skissblocket. Hon bläddrade igenom skisserna fort efter en tom sida och började rita pojken. Exakt som han sett ut när hon sett honom. Detta var något hon inte fick glömma.

Hon la undan  skissblocket och log åt skisserna på killen. Nästan lika vackra som honom om hon fick säga det själv, av ren nyfikenhet drog hon undan gardinen från fönstret lite lite i ena hörnet och kikade ut. "Han.." Hon tittade rakt på killen och deras ögon möttes en kort sekund innan Zozo drog bort huvudet och nästan kröp mot trappen. Hon visste inte varför han var där men skulle ta reda på det.

I ena sekunden hade hon kikat ut genom fönstret och andra stod hon utanför dörren till huset. Han log lite smått retsamt och självgott. "Du kunde inte motstå mig bara ellerhur?" Han tittade rakt på flickan. "varför följer du efter mig..?" Hon tog några steg mot honom ned för betongtrappan, han log. "Följer jag efter dig? Pfft, nejdå. Jag har bara stått här och tittat på stjärnorna?" Han flinade och tog några steg fram mot henne. "Men du kan se mig? Det är det konstigaste?"

Zeth log, han tittade på flickan som satt mitt imot henne. Hon var vacker, väldigt vacker. Om han skulle säga något hur skulle hon svara, hon flickan med det bruna långa vackra håret. Inte som Zozos röda utan bara något annaourlunda. "Uhm... Hej?" Han tittade rakt in i ögonen på henne. Mörkt mörkt bruna, vackra och djupa utan något som alls svar på vem hon var.

Hon viftade med handen framför hans ansikte. "Du blondinen, varför stalkar du mig?" Han vart överraskad av att hon var så säker på orden. "Ett. Jag stalkar inte dig? Två. Vem var dendär killen? Var han din pojkvänn?" Han log fundersamt och tittade rakt in i ögonen på henne. "Han är inte min kille!?" Hon lät arg och korsade armarna över bröstet. "inte? Men illafall, vad heter denna människa då?" Han log mot henne och lutade sig mot lyktstolpen igen.

"Varför säger du människa som om du var värd mer än mig? Du är en människa du med faktiskt.." Hon fräste tyst. "Dessutom heter jag Zozo.." Han gav ifrån sig något som lät som ett skratt men försökt till att dämpas till en hostning.

"Så Zozo, är dina föräldrar nedomvärldare eller är dem människor?" Han log vänligt men ironiskt och dem gyllende ögonen var vassa i blicken, fast endå varma. Zozo var fast besluten att veta vad denna irriterande kille med utseende som en sagoprins hette. Hon var tvungen att få veta det. "Vad heter du...?" Hon log för att försöka få honom att smälta, Zeth sa att hon Altid log så vackert ju?

"Jag är Jace Herondale lilla flicka?" Han flinade belåtet och tog ett steg fram mot henne. "Och du Zozo, du ser saker du inte borde se..."

Hon drog lite i jackärmarna på den militärgröna jackan och tittade Zeth rakt i ögonen. "Hej?" Hon lät glad, glad var hon. Glad över att han sett henne av alla människor på tunnelbanan, att han ens sagt hej. "Uhm, åker du ofta här..?" Han log stelt och hon svarade med ett tyst skratt. "Faktiskt inte, du då?" Hon log stort, större än vad hon skulle kunna göra igentligen och mötte hans blick. Dem grågröna vackra ögonen inramade av glasögonen glänste i ljuset från taket.

"Jag.. Lite ibland, bor inte i närheten så ja..." Han log försiktigt, blygt och torkade handflatorna mot jeansen. Nervös blev han illafall av hennes sökande blick. Sökandes efter svar på en fråga han inte visste vilken det var. "Aha, du har en kompis som bor här eller är det något annat?" Hon log igen, tittade förbi honom på en punkt han inte visste var vilken.
"Typ så är det ja" han såg förvånad ut och försökte hålla sig från att vända sig om och titta på vad det var hon tittade på.