Lost souls (SLUTFÖRD)

Dagdrömmar och bervärjelser

Hon blinkade fort och insåg att det inte var hennes rum. Det var vitt och sterilt, det enda som fans på väggarna var några svarta tecken.  Ungefär samma tecken som på Jaces armar la hon märke till, Blinkade fort och sjönk ned i mörkret igen. Jace satt kvar orörlig vid sängen, försjunken i sina tankar. Han tittade på henne igen, blundade en längre stund och försökte få hela kroppen att slappna av. "Äch, Ta det lungt.. Hon lever.."  Han reste sig upp och dörren slogs upp. "Jace, har du tid eller måste du vakta Mondisen..?" Isabelle suckade kort och tittade på honom misstroget.

"Jag tänkte precis gå, men okej... " han kliade sig i nacken och tittade Isabelle. "Bibloteket..?" Isabelle stängde dörren och gick iväg in i den långa korridoren. "Jag kommer strax izzy..."

Han drog fötterna över golvet, långsamt motvilligt. Isabelle Lightwood och Alec hade alltid vart familjens ljus, dem betydde mer för deras föräldrar än vad Jace gjorde. Han var ju endå inte deras son och dessutom ensam kvar i sitt släkte. Alla var döda, ingen var kvar förutom han. Men det var bara att kämpa, hålla   masken hur det än gick, träna hårdare, bli bättre. Det ger resultat till slutet illafall.
Han satte händerna mot den stora tunga dörren och pressade upp den. Blickade ut över bibloteket  där Isabelle, Alec och Hodge satt. Hodge, deras lärare och en av dem få som bott länge nog på institutet att känna till varenda liten sten.
"Jace, vi måste diskutera detta..." Hodges stämma lät tvivelaktig, men endå fast. "Hur smart är det att ta in en vanlig flicka hit? Hur smart är det att avslöja allt för henne?" Jaces blick låg stadig på Hodge när han sjönk ned i stolen. "hon är ingen vanlig flicka. Du jag lovar att hon inte är normal. Hon är inte som alla andra mondäner..." Han log, smått självsäkert och smått för att inte visa något annat ån att han var säker på sina ord. Han vände blicken mot Alec. "Du såg det när vi mötte demonen Alec, hon såg den." Alec skakade på huvudet. "Nej Jace.. Det går inte? Vi kan inte riskera allt detta för henne?" Alec såg ned i bordet och sedan på sin syster. "det går inte bara Jace..."

Alec tittade mot den stora fluffiga nästan feta katten som kom in genom den halvöppna dörren. "Sa inte Isabelle åt dig att vakta flickan Churtch?" han suckade och reste sig upp. "Schas... Kom hit igen om något hänt henne bara." Han knuffade ut katten med foten och stängde dörren så det bara var en liten springa öppet innan han gick tillbaka till platsen mellan Jace och Hodge där han satt. Ett gällt jamande ekade i korridorerna, gnällande, klagande, mer oljud från katten och Isabelle reste sig upp. "Säg åt kattfan att dra åt helvette nästa gång alec!" Hon lät irriterad och gick mot den stora dörren fort. Det var då det slog Alec. Något hade hänt flickan, annars skulle katten aldrig klagat såhär.

Jace var nästan först upp på fötter efter Alec. Han skyndade mot salen Flickan låg i, Hoppades innerligt på att katten skulle ha fel. Han kom in i det stora vita rummet. Och Såg direkt att något var fel med flickan. Hon skakade och det ran en svart vätska ur munnen på henne. "Alec, Ring Magnus!?" Han skyndade sig fram till sängen och tittade på henne med osäkra ögon samtidigt som Alec letade fram Magnus Banes namn på displayen till sin mobil. Namnet på överbesvärjaren han var sådär hemligt kär i.

Sådääääär, gissa vem som tagit sig ork till att skriva en del till er? Jag. Nejmen är så jäkla stolt över mig själv just nu (: