Skinny love ~ foscar

Kapitel 42

Jag sitter orörlig i soffan med en oöppnad öl i handen och fulla ungdomar vid sidan av mig. Ogge har släpat med mig på fest eftersom jag knappt lämnat huset sedan mitt och ditt uppbrott.

Men det känns meningslöst. Det här är inte hur jag vill spendera min fredagskväll. Jag vill spendera min fredagskväll tillsammans med dig i soffan framför en av dina deckare. Med varsin tallrik av någon god maträtt som du lagat åt oss medan jag kramat om dig bakifrån. Jag vill inte sitta här och betrakta allas meningslösa hångel och pinsamma fyllemisstag. Jag vill sitta hemma i soffan och betrakta hur du lever dig in i deckaren, hur du lider med personerna som förlorat någon trots att det bara handlar om en film. Jag vill inte ha en massa fulla tjejer som klänger på mig. Jag vill ha dig i min famn, dina läppar mot mina och din beröring på min kropp.

"Felix, hur är det egentligen?" Ogge dimper ner vid min sida och jag suckar över hans fråga.

"Sämst" svarar jag ärligt och han placerar stöttande handen över min axel och klämmer till lite. "Du saknar honom" konstaterar han lugnt och jag suckar ännu en gång. "Jag mer än saknar honom, jag överlever fan inte utan honom" yttrar jag sorgset.

"Prata med honom, ni båda behöver varandra" yttrar han och jag förblir tyst innan jag skakar på huvudet. "Han har säkert redan gått vidare. Det är försent. Vad ska jag säga?" Yttrar jag sorgset och Ogge slår ut med armarna bredvid mig.

"Gått vidare? Är du dum? Han kommer aldrig att släppa dig, ser du inte blickarna han ger oss så fort han ser oss tillsammans? Han vill så gärna ta min plats, han saknar dig, han älskar dig. Och vadå vad ska du säga? Du ska säga exakt hur du känner för honom, hur mycket du saknar honom. Bara tala från ditt hjärta" yttrar du bestämt och jag förstår att det är alkoholen som hjälper dig att låta så djup.

"K-kan du inte kyssa mig?" Får jag ur mig med en sorgsen röst och han hajar till och möter min blick med en chockad glimt i ögonen. "Va?" Frågar han förvirrat och jag suckar. "Kan du inte kyssa mig och få mig att tänka på något annat än honom, jag står inte ut" yttrar jag desperat och trots att jag märker av den längtansfulla glimten i hans ögonvrå så skakar han på huvudet.

"Nej Felix det är inte vad du behöver" yttrar han bestämt. "Och inte jag heller för den delen" mumlar han fram med en lite tystare röst som jag uppfattar men inte kommenterar.

"Fan jag vill bara ha honom här" får jag ur mig med en ynklig stämma och Ogge suckar. "Jag tror han är här" yttrar han plötsligt och jag lyfter blicken för att mycket riktigt får syn på dig där du står en bit bort i rummet.

Men jag går inte fram, för jag vill inte förvärra något. Är så rädd att möta dig nu när det är jag som förstört allt.