Skinny love ~ foscar

Kapitel 69

Du kryper ner över mig och kysser mig omsorgsfullt på magen. Rörelsen är inte alls menad att vara sexuell men jag svankar ändå under din beröring, för det var länge sedan vi var intima med varandra. Det var längesen vi ens sågs.

"Du har verkligen rasat i vikt hjärtat" yttrar du bekymrat och stryker lugnt fingertopparna över mina revben som tydligt sticker fram nu när jag mycket riktigt inte har så mycket fett på kroppen. "Det är mycket dans, jag rör mycket på mig och då blir det så" försvarar jag mig med och du suckar bekymrat innan du kryper tillbaka upp över min kropp för att nå mina läppar.

"Du tar väl hand om dig? Du mår väl bra?" Frågar du oroligt och jag möter din bekymrade blick. En del av mig vill ta upp allt som ligger och skaver inom mig men samtidigt vet jag att vi har ynka åtta timmar kvar innan du behöver sitta på tåget bort från mig igen och jag vill inte låta dig lämna i bråk. Så jag nickar. "Jag mår bra, jag saknar dig men annars är allt jättebra" yttrar jag och ler varpå du slappnar av och kysser mig ömt.

"Var är din ring?" Frågar jag med en lågmäld röst samtidigt som jag låter fingrarna leka med dina. "Åh jag brukar ta av mig den när jag duschar och sover så att den inte ska skadas eller något och jag fick lite bråttom när jag skulle till tåget så jag hann inte ta på mig den" yttrar du snabbt och jag nickar lite.

"Så hur är högskole livet?" Yttrar jag lugnt och kurar ihop mig intill din varma bröstkorg och drar upp täcket längre upp över våra nakna kroppar. "Det är väldigt annorlunda. Mycket mer och svårare plugg men samtidigt känner man sig väldigt fri. Jag och Jakob tog bilen in till stan och åt på den lyxigaste restaurangen jag någonsin varit på häromdagen. Jag har aldrig känt mig så vuxen, Jakob drack till och med bubbel" yttrar du exalterat och jag känner hur mitt humör förändras drastiskt. För den här Jakob har du redan nämnt ett antal gånger under kvällen. Och att du upplever saker för första gången tillsammans med någon annan gör ont, även om jag är säker på att det inte var en dejt. Eller jag hoppas iallafall att jag är säker.

"Åh" yttrar jag tyst och du förblir tyst innan du börjar en berättelse om något Jakob gjort efter restaurangbesöket och mitt i berättelsen får jag nog och kraschar mina läppar mot dina vilket får dig att tystna. Överraskat besvarar du kyssen och jag häver mig upp över dig så att jag numera sitter grensle över dig. "Jag eh, jag kom bara på att du snart behöver åka igen och jag orkar inte prata, jag vill bara känna din närhet" yttrar jag och du ler svagt innan våra läppar kommer i kontakt ännu en gång.

Vi går inte hela vägen, varför exakt vet jag inte, något känns bara off. Och jag vill inte ligga för att sedan lämna av dig vid tåget när vi vaknar upp, det hade känts fel. För jag vill bara vara med dig, om det så innebär att ligga tätt intill varandra och inte yttra ett ord, så är det så jag vill ha det. För jag saknar oss och hur okomplicerat allt brukade vara. Jag saknar hur jag i din famn alltid kände mig trygg och fann lösningar på problem som tidigare verkat omöjliga att lösa. Jag saknar hur jag aldrig har haft en dålig tanke så fort du har varit i närheten.

Nu känns allt annorlunda och jag blir ärligt talat rädd över förändringen som håller på att ske.