Rena rama syskonkärleken

Kapitel 2

"Vad gott det var, tack älskling." sa Carin och kysste pappa på näsan. Jag fattar inte vad hon menar med 'gott' för det var typ kolever som vi hade på tallriken. "Kan inte ni gå ut och hitta på något?" hon kollade på Albin som om det var han som skulle svara.

"Visst." svarade han utan att fråga mig, fasst egentligen ville jag komma ifrån deras samtal om huset och hur mycket de älskade varandra.

Albin tog mig i handen. "Kom." sa han.

Han ledde mig genom den fräna restaurangen.

Väl ute på gatan släppte han taget om min hand, vilket jag konstigt nog inte ville, jag ville att han skulle hålla kvar den men istället log han mot mig.

"Vart ska vi?" frågade han som om jag visste allt om detta kvarteret, vilket jag egentligen gjorde. Restaurangen låg i den finaste delen av stan, det var här min och pappas lägenhet låg, men det var också här huset också låg.

"Vi kan gå till en lekplats här i närheten, jag vet att det låter konstigt men den är jättemysig." sa jag.

"Mysig?" han skrattade till. "Du har varit här många gånger, eller hur?"

"För många." sa jag vilket fick honom att skratta ännu mer.

När hans skratt hade dött ut så kollade han mot mig och log,

"Jag är glad att jag fick dig som syster." jag blev varm inombords, jag kollade

ner i trottoaren så att han inte skulle se mitt tomatröda huvud. Det blev tyst, en lång stund. Men inte den tystnad där man bara tar andan utan en riktigt pinsam tystnad. Jag visste inte vad jag skulle säga.

"Detsamma" sa jag och kollade upp, han log mot mig.

Vi svängde in på en mörk bakgård, som vi behövde gå igenom för att komma fram till lekplatsen. Inne på gården var lä och man slapp den kalla höstkylan.

Jag är glad att jag fick dig som syster. Hans ord klingade fortfarande i mitt huvud, gillade han mig? Gillade jag honom? Jag kunde inte förstå mig på mina egna känslor. Jag hade aldrig kännt så här för honom innan.

Jag kollade mot honom, hans hår var rufsigt under den mörkblå mössan, det gade fortfarande inte torkat än sen duschen. Hans blick mötte min och jag vände snabbt bort huvudet.

"Framme" sa jag någon sekund efter, som räddningen på pinsamheten.

"Åhh, en sån här!" sa Albin och sprang mot en jättegunga.

"Du skojar?" sa jag med ett småskratt.

"Nej, jag lovar. Dem är jättekul, vi hade sådana på dagis när jag var liten."

"Mm, och de är lika roliga nu, eller hur?" Sa jag med en liten gnutta för mycket utmanande röst.

Albin vände sig mot mig, hans ansikte var spänt, irriterat? Men sedan andaste han ut och log.

"Nej men det var länge sedan jag testade." Sa han och kollade ner i marken, han lägger sig ner i jättegungan som såg ut som ett fågelbo. "Det var bara pappa som lät mig leka när jag var liten" fortsatte han. "Det var han som brukade ta med mig på utflykter till lekplatser där brukade jag leka i evigheter. Men när mamma och pappa skilde sig så blev det annat, jag fick aldrig leka och smutsa ner mej för mamma. Hon brukade säga att om man låter barnen leka för länge så försvinner aldrig barnsligheten och hon sa att hon var orolig för mitt oskuldsflyt om så var fallet."

Han kollade på mej som om han väntade på att jag skulle säga något, men istället gick jag fram och satte mig bredvid honom i det stora fågelboet.

"Inte för jag visste vad det betydde då..."

Jag skrattade en kort sekund men när jag såg hans sorgsna ögon kvävde jag det.

"Vad hände med din pappa?" Frågade jag honom.

"Han stack. Jag vet inte så mycket mer än så... Jag var 6 år, jag minns att han och mamma bråkade i köket, liksom många andra gånger. Jag hade stått utanför och tjuvlyssnat. Jag kommer inte ihåg vad dem sa till varandra, men jag minns att jag aldrig hade hört dem bråka som dem gjorde då innan. Den kvällen precis innan jag skulle somna pussade han mig på pannan och sa 'förlåt, jag älskar dej" sa Albin han lutade huvudet bakåt och kollade upp mot stjärnorna. Jag såg på honom och mina ögon följde tåren som gled ner för hans kind.

"Det var sista gången jag såg honom. Han bara stack som sagt. Men 3 år efter, fick jag ett brev. Där stod det hans telefonnummer och adress. Han hade flyttat till Helsingborg.

Flera gånger har jag stått men pappret i handen och funderat på att ringa, funderat på att ta nästa tåg till Helsingborg. Men jag har alltid blivit ångrat mej. Han lämnade mej, utan att säga varför. Han lämnade mej med mamma utan att komma tillbaka och hämta mej. Jag hatar honom lika mycket som jag hatar mamma." Han la sig ner så att fågelboet började gunga lite.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade aldrig haft ett sådant här djupt samtal med honom innan.

"Men varför hatar du henne då?" Sa jag och insåg att min röst lät kaxig.

Han kastade huvudet mot mej, hans blick från hans bruna ögon borrade sig in i min kropp. Sedan sa han "jag lovar dej, Alice. Carin är ingen du vill ha som Mamma." Sedan reste han sig upp och började gå.