Rena rama syskonkärleken

Kapitel 3

Flyttlådorna låg huller om buller i det nya, fräna, svindyra, äckliga huset. Vi satt och åt pizza i det stora, stökiga vardagsrummet, vardagsrummet som inte var hemma. Jag, Albin, Pappa och Carin. Äckliga Carin. Jag försökte förstå vad det var som Albin menade kvällen innan om henne. Det lilla han berättade lät inte världskul och jag litade på honom när han sa att Carin inte var en bra mamma.

Jag kollade mot henne, hennes tajta kjol fångade upp hennes kurvor där hon satt med benen på sidan. Och skjortans tre översta knappar var uppknäppta så man kunde se hennes bröstklyfta som egentligen var fejk och bara bestod av push-up. Detta tillsammans med hennes blonda, färgade hår och hennes huvud som var dräkt i smink fick henne att se ut som en fjortiskärring.

Jag kunde inte begripa vad pappa såg i henne. Usch. Jag hatade henne. Liksom Albin gjorde.

Albin satt mitt emot mig och tuggade på sin pizzaslice. Vi hade inte pratat sedan morgondagen. Konstigt egentligen eftersom det inte var något jättestort bråk. Jag var inte ens sur på honom eller något sådant. Den surpuppan fick sura om han ville men jag tänkte inte vara sur för en sådan liten grej.

"Så vad har ni tänkt ska hända nu?" sa jag "Ska vi gå och packa upp eller ska vi bara sitta här och kolla på när ni älskar varandra?"

Jag kollade mot Albin som log ner mot maten.

"Ja, du och Albin kan gå och packa upp på era rum om ni vill när ni har ätit klart. Sedan kan ni gärna hjälpa mig och Carin med resten av rummen om ni vill." sa pappa

"Okej, visst!" sa jag och försökte låta trevlig. "Jag är klar nu, är du?" Frågade jag Albin som verkade tycka det var konstigt att jag nu började prata med honom.

"Ehm, jag ska bara.."

"Okej, ät du klart, men sedan kan du väll komma så kan vi hjälpas åt med våra rum." Avbröt jag honom.

Han nickade.

Mitt nya sovrum var nästan dubbelt så stort som mitt gamla. Och mitt gamla tyckte jag var stort. Jag stod i det stora rummet

och såg mig runt. Här skulle jag bo. Inte där, i vårt gamla hus, i mitt gamla rum. Utan här. Alla stora möbler var redan på plats. Det såg så opersonligt ut utan alla andra små prylar. Så jag började plocka upp. Sminkborstarna och pennorna på skrivbordet. Böckerna i bokhyllan.

När jag stod där vi bokhyllan kom han.

Han ställde sig bredvid mig med en bok i handen. The fault in our stars Av John Green. Min favorit bok.

"Du gillar denna va?" Frågade han

"Ja, hur visste du det?" Sa jag

"Din blick när du såg att jag höll i den" sa han med ett leende. "Haha, nej. Men jag mins första gången vi träffades. Du berättade om din syster, Elise. Du berättade att efter hennes död hade du känt som om dina tankar var stjärnor, men du kunde inte tyda stjärnbilder." Jag stirrade in i bokhyllan.

"Jag blev imponerad över dina ord. Jag tänkte på dem länge, tills för ca ett halv år sedan. Vi hade fått i uppdrag att läsa boken i skolan. I boken sa dem exakt det du hade sagt. När jag läste det så kopplade jag det direkt till första gången vi träffades." fortsatte han.

"Säg mig, hur många gånger har du läst den? 6,7?" frågade han

"9." svarade jag

"9?"

"Mamma läste den boken innan de dog. Kvällen innan bilolyckan hade jag och Elise legat på var sin sida om henne och ville att hon skulle läsa boken högt. Det var första gången jag hörde den meningen. Jag kunde inte släppa meningen och boken.

Efter olyckan bestämde jag mig för att läsa ut boken för mamma. Jag klarade inte av att boken skulle ligga outläst. Jag blev fast i boken. Jag älskade den. Den fick mig att gråta, att skratta men speciellt att tänka. Jag ville läsa den åt min syster, 9 gånger. 1 gång för varje helt år hon hade levt. Vilket jag gjorde" sa jag. "Jag har aldrig och kommer aldrig läsa den något mer än det."

"Långsökt, men fint." sa Albin. Jag log.

"Du älskar henne fortfarande eller hur?" Frågade han

"Ja, det är klart. Hon kanske inte lever, men jag älskar henne. Hon var, ÄR min syster. Hon kommer alltid att vara det." svarade jag.

Han ställde in boken i bokhyllan.

"Förlåt för att jag pressar ut dig på massa jobbiga frågor." sa Albin, hans ljusbruna kalufs skymde lite över hans ögon.

"Det är lugnt, du är ju nästan min bror nu." Sa jag

"Ja.., på tal om det. Jag tycker vi inte ska behandla eller kalla varandra som bror och syster. Vi är ju fortfarande samma personer som vi var innan vi flyttade ihop. Dessutom är de inte gifta än." sa han.

"Nej det är ju sant." sa jag.

"Jag gillar dig, men inte som en syster. Usch, tänk om man skulle ha dig som syster." Sa han och knuffade till mig med ett skratt.

Jag blev varm. Han hade sagt att han gillade mig. Nej, varför blev jag varm? Det var inget pinsamt ju. Usch. Jag får inte börja gilla honom. Fel tillfälle och fel kille.

Jag knuffade honom tillbaka.

"Haha, du där gick du över gränsen" skrattade han ut.

Han börja kittla mig och jag brast ut i ett högljutt skratt.

"Jag visste inte att du var kittlig," skrek han för att överrösta mitt skratt. "Det är ju bra och veta till senare tillfällen"

Jag trillade ner på golvet bland flyttlådorna och Albin kom över mig.

Jag kollade upp mot hans bruna ögon. Då var det bara jag och han. Inget annat. Bara jag och han. Vi var så nära varandra att jag kunde känna hans värme. Våra munnar var så nära varandra att jag kunde känna hans andedräkt. Han förde huvud lite närmare mitt och särade på hans läppar.

"Jag tycker vi kan kalla oss bror och syster och vi stannar där." sa jag men ångrade mig direkt efter orden hade kommit ur min mun.