Rena rama syskonkärleken

Kapitel 11

Alice POV

"Kysste du din brorsa?!" Daniel skrek nästan ut orden till förvåning. Jag skrattade.

"Vadå? Vi är inte biologiskt sätt syskon och vi har varit nära på att kyssas innan, jag visste att han gillade mig sen innan och jag gillar honom, och då var det ett bra tillfälle." Sa jag och skrattade. "Dessutom så kysstes vi ju på festen framför er alla, dock visste ingen av oss om det var äkta."

"Em kommer aldrig tro dig. Om du berättar för henne så kommer ni tjafsa igen. Vänta iallafall tills hon inte har mens längre." Sa han och skrattade. Jag knuffade honom lätt i sidan där vi satt på gungorna vid lågstadiet.

"Han sa att han bara hånglade med Em för att han visste att jag skulle få reda på det någon gång och ville få mig avundsjuk." Sa jag och log. Jag kunde inte fatta så gulligt det var. Albin. Bara hans namn fick mig att le. Jag kunde inte rå för det.

"Ni kommer hamna i sådan trubbel om era föräldrar får reda på det." Sa Daniel. Han skrattade. "Men jag är glad för din skull, Brownie." Brownie, det var Daniels lilla smeknamn till mig som han bara använde när vi var ensamma. När vi var mindre och skulle baka just brownies så tappade jag hela smeten över mig. Med mitt bruna hår i samma nyans som smeten så sa han att vi inte längre behövde fortsätta baka för vi hade redan en brownie. Vi skrattade åt saken då och kan fortfarande göra det nu.

"Har du hört något från Em?" Frågade Daniel och väckte mig ur min flashback.

"Hon skrev till mig innan att hon hade blivit sämre under dagen, hon hade 39 grader då. Troligen är det jag som har smittat henne." Sa jag och suckade. Em hade varit sjuk hela dagen idag. Och jag visste att det var jag som hon hade fått det ifrån.

Klockan var 12.10, snart började min bildlektion. Det hade varit så mycket hela veckan att jag hade glömt att jobba med min bild hemma. Vilket jag hade lite panik för, hur skulle jag hinna bli klar med bilden på två dagar? Usch.

"Jag måste nog gå nu så jag hinner till bilden." Sa jag och reste mig upp.

"Ja, jag måste hinna till min engelska." Sa Daniel och gick med mig in mot skolan. Jag hämtade min bild som jag hade lämnat i skåpet och gick till bildsalen.

Bilden var fortfarande långt ifrån klar. Under lektionen hann jag ändå komma långt. Jag kom på en text till bilden, och gav den lite färg. Dock behövde jag ändå ta hem den när lektionen var slut.

När jag kom till skåpet plingade det till i min mobil. Ett nytt meddelande från Albin + 3 olästa meddelanden. Alla var från Albin.

14.21- Alice, när slutar du? :*

14.43- Hjälp,

14.44- kan du skynda dig hem?

15.12- skynda dig hem när du slutar, snälla.

Vad hade hänt? Klockan var 15.13 jag slängde i bildmappen och biologiboken i väskan och skyndade mig ut genom skolan.

"Hallå?" Ropade jag och stängde dörren efter mig. "Albin?!" Jag sprang upp till övervåningen, kollade i alla sovrummen. Men jag hittade ingen mänsklig varelse. "Albin?!" Jag började bli mer orolig. Jag sprang ner igen. "Hallå?!" Det skar i min hals när jag skrek. Jag kollade i alla rum på nedervåningen. "HALLÅ?!" Men inget svar. Jag sprang ner till källaren. Det var tänt där nere. Jag kollade i tvättstugan. Ingen där. Jag kände oron inuti mig. Jag gick in i poolrummet. Där satt han, vid kanten till poolen, tyst. Ljuset från poolen lyste upp hans ansikte. Han var blåslagen. Han tittade upp mot mig. Jag sprang till honom. Jag hade aldrig sett honom så bedrövad.

"Herregud Albin, vad har hänt?!" Brast jag ut och omfamnade honom. Han rörde sig inte. Istället svarade han lugnt.

"Den där kärringen slog mig." Orden skar som ett pistolskott rakt i hjärtat.