Rena rama syskonkärleken

Kapitel 13

Jag ville så gärna berätta för pappa. Berätta allt. Men jag kunde inte. Jag ville inte krossa hans hjärta. Pappa var en idiot som älskade en sådan idiot som Carin. Usch. Jag tänkte hålla det jag hade lovat Albin. Det var ett löfte som aldrig skulle brytas. Jag tänkte hjälpa honom. Det fanns inget annat i mina tankar just nu.

Jag satt på mitt rum och fortsatte med bilden. Elise. Det var henne jag ritade. Jag lät färgpennorna dansa över pappret. Röd, för hennes läppar. Mörkröd, för skuggorna på munnen. Jag la till en svart hårlock som jag lät falla över hennes kind.

"Wow," sa en röst bakom mig. Albin. "Du är helt fantastisk. Jag hörde på hans röst att han log. Jag älskade hans leende. Jag älskade honom. Jag snurrade runt stolen.

"Tack," sa jag och reste mig upp så att vi stod med bara någon decimeters mellanrum.

"Du borde göra något med teckningarna." Sa han och gick fram till bilden på Elise. "Det är hon, eller hur?" Frågade han mig. Jag nickade. Han log.

"Det är ett bildprojekt 'popart', jag brukar inte rita med färg. Men..."

"Vad för betyg gick du i bild?" Avbröt han mig. Jag skrattade.

"B, skulle fått A om jag var mer aktiv under genomgångarna." Sa jag. Han skrattade.

"Jag önskar att jag var lika bra som dig." Sa han medan han gick fram till mig och tog mig i händerna.

"Du kan spela gitarr. Jag har hört dig. Du spelar fantastiskt." Sa jag och menade det. Han blev generad. Vilket jag aldrig har sätt att han har blir någon gång.

"Tack, men jag vet inte. Jag bara brukar..."

"Albin, du är jätteduktig." Denna gången var det min tur att avbryta. "Kan jag inte få höra?" Han log.

"Jo." Sa han och försvann ut genom rummet. Jag följde honom in till han rum där han plockade ner gitarren från väggen.

"Har du någon favoritlåt?"frågade han mig och satte sig på säng kanten.

"Jo, things we've said, med Daniela Andrade. Men den har du säkert inte hört?" Jag satte mig bredvid honom sängen.

"Nej, det har du rätt i, men jag lovar att jag ska lyssna på den och lära mig den. Gillar du Ed Sheeran?" Jag nickade. "Har du hört lego house?" Frågade han mig. Jag nickade ännu än gång.

"Det är min favoritlåt av han." Svarade jag och log. Vilket det var.

"Skojar du? Min med." Sa han med stora ögon. "Bra, då kan du sjunga med." Sa han och log sedan vände han huvudet ner gitarren. Sedan satte han sitt capo på ett av banden. Och han började spela. Wow. Hans fingrar dansade över strängarna som de aldrig hade gjort något annat. Hans kalufs låg som en ljusbrun gloria på hans huvud. Sedan började han sjunga. Jag hade aldrig hört honom sjunga. Jag blev häpen. Han var fantastisk. Hans röst flöt över gitarren med en så vacker ton. Jag ville sjunga med, lägga på en stämma som vi hade öärt oss att göra på kören. Men jag lät hans röst vara för sig själv. Jag hade aldrig hört dess like.

Albins POV.

Jag tyckte det var pinsamt att sjunga. Även om jag brukade gå runt och tralla här hemma. Men att sjunga så här, till någon. Då hörde jag henne. Min la på en överstämma, den var ljuvlig. Hon hade en väldigt speciell röst. Väldigt behaglig och lite hes, underbar. Jag ville sluta sjunga och bara höra hennes röst. Varför hade jag aldrig hört henne sjunga förut?

~~~

Hej alla! Jag vet att min uppdatering är sämst, men jag försöker så gått jag kan! Ska verkligen försöka bättra mig!

Love u guys! Kika gärna in på min andra bok som jag har börjat skriva!

Xoxo melina 🌸