Rena rama syskonkärleken

Kapitel 8

När jag vaknade morgonen efter mådde jag dåligt. Jag tog upp mobilen bredvid mig och kollade på klockan. 11.03. Hur länge hade jag sovit? Hur länge hade folk stannat i vårt hus? Jag hade ingen aning. Jag satte mig upp och kollade mig runt. Jag var i min säng på mitt precis som jag kom ihåg. Tillslut hade snurra flaskan spårat ur. Rikky och Albin började bråka och andra började lägga sig i tjafset. Jag bestämde mig för att gå där ifrån. Ingen märkte något ändå. Jag hade gått och lagt mig på mitt rum och somnade antagligen med mobilen i handen.

Jag kände en unken doft av svett som fortfarande låg kvar i rummet. Var det jag? Jag luktade på mitt linne och bestämde mig för att ta en dusch.

jag gick in i badrummet som skiljde mitt och Albins rum från varandra och låste dörrarna på sidorna. När jag kollade mig i spegeln blev jag nästan förvånad hur bra jag såg ut. Mitt hår låg perfekt över axlarna och mitt smink hade hållit dig sedan morgondagen. Trots det tvättade jag bort sminket innan jag klev in i duschen.

När jag var klar svepte jag en handduk runt mig innan jag gick och hämtade nya, rena kläder. Ett par mjukis byxor och t-shirt, bara för att.

Det var tyst inifrån Albins rum när jag gick förbi och jag antog att han fortfarande sov. Så jag gick ner och fixade mig lite frukost. Toast med sylt. Det som jag har ätit till frukost i nästan hela mitt liv. Jag kunde knappt äta något annat. Tjugominuter senare hörde jag steg i trappan. Jag satt fortfarande vid matbordet bland allt kaos av möbler och läsk och alkoholflaskor med mobilen i handen.

"Godmorgon" sa Albin från köksön. Jag kollade upp från mobilen. Han hade samma klädval som mig denna morgonen, mjukisbyxor och en t-shirt.

"Godmorgon"svarade jag hest. Det sved i halsen när jag pratade. Han tog en tallrik med mjölk och flingor och tog en nervält stol och satte sig mittemot mig vid bordet. Ingen av oss sa någonting. Stelt.

"Hur länge stannade folk?" Frågade jag för att bryta den stela stämningen trots att jag fick så ont i halsen.

"Vi avslutade snurra flaskan strax efter du hade gått ut," sa han. Han hade märkt mig. Han hade märkt att jag gick ut. "Då hade de flesta som inte varit med gått. Då stack många eftersom deras andra polare hade stuckit. Det var helt dött runt halv 2 tiden. Så det höll inte på så länge." Fortsatte han. Inte så länge? Haha skämtade han? Då hade jag sovit 2 timmar innan alla var borta.

"Em hälsade att du gärna fick sova hos henne ikväll." Sa han.

"Jag vet inte, jag tror jag håller på att bli sjuk, jag vet inte om jag vill smitta henne." sa jag och min hals sved.

"Ja, du ser inte så kry ut." Sa han omtänksamt. Han kollade upp från sin tallrik och våra blickar möttes. Jag höll kvar hans blick. "Inte personligt då," sa han snabbt "du ser bara inte jättefrisk ut." fortsatte han. Jag log.

"Ja, jag förstod det." sa jag.

"Men hur ska vi göra då?" frågade han. "Du kan ju inte stanna hemma." Sa han.

Jag hade ingen stans att vara. Både mina far och morföräldrar bodde flera mil från Göteborg.

"Jag tänkte vara hemma hos André. Men om du mår dåligt kan vi göra något tillsammans. Jag vill inte lämna dig ensam." sa han och kollade ner i sin tallrik igen. Jag blev varm i kroppen. "Vi kunde sova på hotell eller något tillsammans. Som syskon." Fortsatte han "eller vänner." Han rättade sig. Jag skulle tycka det var jätte mysigt. Men usch. Jag ville inte ha det 'som syskon' även om jag hade sagt att det var så jag ville ha det förra veckan. Men det var som hånglandet igår inte betydde något för honom.

"Ja, skulle vi kunna göra om du inte har något emot att bli smittad." Sa jag hest och försökte få fram ett leende innan ett hostanfall brast ut från min mun. "Förlåt." försökte jag ursäkta när mina hostningar hade slutat men det kom fram som en viskning ur min hesa mun

"Ingen fara." Sa han. Precis som jag hade svarat honom kvällen innan.