True Love||The next generation

Kap.23 Molly Audrey Weasley!

En månad senare

~Mackenzie~

Det är som att vara instängd i sin egen kropp, jag hör allt som sägs men kan inte göra nåt själv.
Jag behandlas som svag och hjälplös, vilket jag hatar då det är en av mina största svagheter (Hoppas innerligt att ingen från min klass eller min dans läser detta då det är samma sak för mig...jag hatar att bli kallad svag och hjälplös, det är en av mina svagheter, och jag har typ en...folk från in klass försöker då lista ut mina svagheter, men jaja, om du är från min klass eller dans nu: Öh, du har inte läst detta, vi kan väl säga att du aldrig sett detta och inte vet om min svaghet, vi hörs!)
Det är hemskt, och alla tror för övrigt att jag är död. Bitch please, jag är en vampyr med pyttelite människoblod i mina ådror, jag är praktiskt talat odödlig, sååå...synd för dig som trodde nåt annat!
Men jag har kunnat röra på mig lite, då jag känt hur James hållit i min hand. Då har jag iallafall försökt krama hans hand tillbaka. Och jag har antagligen lyckats. Men jag vill inte att James ska vara ledsen, sorgsen eller sårad. Jag vill att han ska vara glad och sprallig och full av energi som han brukar. Han borde nog inte umgås med såna som mig isånnafall. Jag leder bara till trubbel och ännu mer trubbel. Men jaja, ligger väl antagligen i släkten eller nåt.

"Tyst Fredrik, du väcker honom, han behöver sova eftersom han gråtit så mycket!"hörde jag Molly väsa.

"Men klockan är inte såå mycket"hörde jag Fredrik protestera med viskande röst.

"Klockan är halv två på natten och han har inte sovit på tre dygn, och du säger att klockan 'inte är så mycket'"viskade Molly i en dålig imitation av Fredrik. Fredrik fnös sarkastiskt och skrattade en stund senare.

"Vad äre frågan om?"undrade en nyvaken röst. James.

"Grattis Fredrik, du lyckades väcka honom med din dumma fnysning"sa Molly sarkastiskt och dem skrattade alla tre. Det var kul att höra då jag bara hört gråt för övrigt. Ett ryck i min ena hand fick tre flämtningar att höras.

"Antagligen kan du ha väckt henne med..."sa James men jag kunde tydligt se att han flinade framför mig.
En till ryck i min andra hand fick små pip att låta från maskinen jag antog var bredvid mig.

"Nope, du lyckades väcka henne, jag är säker nu"sa James med en sarkastisk underton.
Ett leende kände jag ta plats på mina läppar och små tårar som jag inte fällt rann nu ner för mina kinder. Jag typ log med hela ansiktet och sen kom några tårar och förstörde allt...

"James, säg nåt mer, jag tror hon hör!"sa denna gången Maggie och en dörr som stängdes hörde jag.

"Öh, pannkaka...?.."sa han med en konstig ton. Ett större flin växte på mina läppar. Apropå det...nu vill jag ha pannkakor! Jag ryckte till ännu en gång och öppnade sakta mina ögon.
Molly såg det med en gång och slängde sig på mig i en kram.

"Molly...du...jag kan inte andas..."försökte jag få fram då hon bokstavligen knäckte mina revben.

"Oj, förlåt Mackenz..."började hon men blev avbruten av en Fredrik som kastade sig över mig och gav mig en likadan kram.

"Jag...kan...fortfarande...inte..andas..."försökte jag få fram men det enda som hördes var ett mummel. Men han uppfattade orden och släppte. Och jag blev påhoppad igen av en skrikande James med för mycket socker i kroppen.

"MACKENZIE ÄNTLIGEN JAG HAR SUTTIT HÄR I EN MÅNAD!! Nästan iallafall"sa han och kramade mig hårdare än både Fredrik och Molly tillsammans. Jag tappade för ett ögonblick andan och drog in luft i lungorna när han släppte mig. Jag andades långsamt men lugnt en stund senare.