The good girl and the bad boy (svenska)

Kapitel 6

Leah's P.O.V
Jag är hemma igen och jag tänkte på gårdagen. Jag kollade på klockan och såg att den var mycket. Skola idag, fan!
Jag går upp ur sängen och gör mig i ordning. Jag går in i min WIC och letar efter ett par kläder. "Äsch, det här får duga" tänkte jag förmåga själv. Ett par slita ljusblåa jeans och en magtröja. Jag gick ner till nedervåningen och för en gång skull så ser jag mamma stå där i köket och göra frukost.
"Godmorgon mamma"
"Godmorgon sötnos, sovit gott?"
"Ja jätte bra, men du har inte varit hemma på jätte länge, jag har fått sköts mig själv typ"
"Jag vet, förlåt gumman men det är jobbet. Jag har börjat jobba varannat dygn. Alltså 24 timmar varannan dag."
"Aha, jag saknar dig ändå"
"Men jag är hemma varannan dag, och då ibland kanske vi kan hitta på något, tjejprylar kanske"
"Ja jätte gärna!"

Jag har ätit min frukost som mamma lagade och jag går till hallen för att sätta på mig mina Nike Air skor.
"Hejdå!" Skriker jag till mamma.
"Hejdå gumman, ha det så kul i skolan!"
Jag stängde dörren och precis när jag ska gå så ser jag en svart bil stå utanför. Sen så ser jag vems bil det är. Alec's bil.

Alec's P.O.V
Jag ser henne gå ner för trappen och jag ler genast. Jag tutar och ropar att hon ska hoppa in.
"Hoppa in, du får skjuts!"
"Tack,det var snällt gjort av dig!"

Skolan börjar, första lektionen matte. Värsta lektionen någonsin. Men jag har ju Leah så det blir nog bra ändå.

~~~~~~efter skolan~~~~~~
Leah's P.O.V
Jag är hemma igen, äntligen. Jag går till köket för att se om mamma är hemma. "Hallå, jag är hemma!" Inget svar. Plötsligt ser jag mamma ligga där på golvet, MED EN KNIV I MAGEN!!!!
"MAMMA SVARA MIG, MAMMA??!!!!!!"
"Jag är här" svarar hon med en svag röst. Jag springer till hallen och tar upp min mobil ur väskan och ringer 112.
"Hej det är Leah min mamma ligger här hemma med en kniv i magen ni måste hjälpa henne kom fort nu!!!"
"Jag skickar en ambulans, kan du vara snäll och säga eran adress och ditt telefon nummer?"
"Ja, adressen är höggatsvägen 34B (kom bara på något🤓) och telefon numret är 072............"
"Tack så mycket, ambulans är på väg."

~~~~~tio min senare~~~~~
Dom tar in min mamma till ambulansen och ger henne en massa sprutor i armen. Men jag får inte följa med tydligen så jag ligger kvar här hemma i soffan och gråter. Sen efter ett tag så bestämmer jag mig för att åka in till sjukhuset och prata med mamma.

~~på sjukhuset~~
Jag sitter och väntar på en sköterska.
"Leah?"
"Öh, ja det är jag"
"Följ ned mig"
Jag följer efter henne och sen så ser jagen dörr där dr står rum 269 på. Jag går in och ser min mamma med en massa slangar och lite plåster. Ett bandage runt magen.
"Hej mamma,jag vet inte om du hör mig men om du hör mig, snälla säg något då"
Inget svar. Läkaren kommer in i rummet och säger att hon ligger i koma. Jag blev förkrossad av att få höra det. Jag kan bara inte förstå det. Min mamma, i koma.

~~~~~~~~~~~~~~~~~ åtta månader senare ~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Leah's P.O.V
Min mamma har varit i koma i åtta månader nu och jag saknar henne riktigt mycket. Jag har hälsat på henne varje dag för att se om hon har vaknat, men det enda jag har fått se det är när hon ligger där i sjukhus sängen och blundar, långsamma andetag.

"Hej Alec! Jag ska hälsa på henne idag igen, för att se om hon har vaknat, vill du följa med?" Säger jag i telefon.
"Ja gärna, då får jag mer tid med dig."
"Tack, det hjälper."

Vi är på väg till sjukhuset i hans bil och vi är snart framme.

Vi går in tillsjukhuset och fram till en läkare.
"Hej, jag är Leah, Annas dotter"
"Okej, gå upp för trappen och rum nummer 269 ligger hon i" och pekar oss till trappen.

"Hej mamma, är du vaken? Du har varit i koma i åtta månader, jag undrar vart du är. Vart är du?" Säger jag och håller i Alec's hand. Jag kramar om den hårt tills jag hör ett långt pip.
"Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip"

En massa doktorer kommer in i rummet och dom tar ut mig och Alec. Vi fick sitta i väntrummet och vänta på ett besked.

En doktor kom fram till oss. Han hade en oroad min.
"Jag är ledsen Leah, men din mamma, klarade sig tyvärr inte." Sen gick han iväg.

Jag började störtgråta mot Alec's axel och han gav mig varma kramar samtidigt. Jag grät och grät och grät. Jag kunde inte förstå det, min mamma, död. En tanke som inte går att föreställa sig. Död, borta, kapuff, borta för alltid.

Ledsen för att jag inte har uppdaterat på länge men jag har varit i Åre med en vän. Jag har inte kunnat uppdatera, jag har tänkt ganska mycket på att göra det men har bara inte orkat. Jag fundera på att sluta, jag mena, det är bara 52 st som läser, om ens dom läser, och jag, visst, jag gillar att skriva men jag tröttnar på det. Om jag får 10 röster så fortsätter jag, annars så slutar jag. Sorryyyyyyy❤️